Är den här nu? Hösten? Inte än va, jag vill inte riktigt än. Lite sommar borde vara kvar, jag har till exempel inte ätit kräftor än.

I sinnet känns det dock novemberlikt. Jag vet inte vad som händer men massor av saker verkar krackelera och falla sönder. Folk är sjuka eller mår dåligt av en massa orsaker överallt omkring mig. Jag börjar bli orolig att jag spridit nåt smittsamt, förlåt mig i så fall. Jag vill verkligen inte att andra ska må dåligt för att jag har gjort det. Hm så är det naturligtvis inte men uselt humör kan minsann smitta liksom glatt humör. Ska föröka smitta med sånt om jag kan men då får det bli sol igen och sluta ösregna.

Lite godhet, kärlek, friskhet, mod, styrka och ärlighet på ett fint sätt borde också kunna spridas smittsamt. Det får gärna smitta runt utav bara tusan för det behöver vi alla mer av.   

Jag har som vanligt missat alltför många Sommarprogram i P1 denna sommar som obönhörligt går mot sitt slut. Det grämer mig men jag ska ta och lyssna på datorn på dem jag tror är mest intressanta. Men man kan ha fel i det såklart, den man minst väntar sig ska ha något att säga kan vara den mest spännande, djupa och ha det mest viktiga att prata om.

En tröst för alla missade Sommarprogram är TV-programmet "Sommarpratarna" som går klockan 22 på söndagar i ettan och i repris sena lördagskvällar i 24:an. Alla som tycker det är svårt att tala om det viktiga i livet borde se några sådana program. Där har man satt ihop fem sommarpratare från olika år som utgår från sina program och fortsätter prata om det som samtalen leder till. Det handlar ofta om riktigt djupa och viktiga saker men också om roliga anekdoter och spännande möten. Programmet i kväll var riktigt bra och ämnen dom djup sorg, uppbrott, förföljelse i Iran, demens och en näst intill omöjlig hemresa från Afrika avhandlades. Andra program har handlat om alkoholism, skilsmässor, någon som förföljt någon som svikit i kärlek, svår barndom, känslan att komma till ett nytt land, krigsupplevelser och allt man kan tänka sig.

Tänk att fem människor som inte känner varandra mer än till namnen (det är ju rätt kända människor som är sommarpratare) kan utlämna sig så och föra sådana samtal. Ibland är det ju så för oss vanliga dödliga också. Vi träffar människor som man kan prata om allt med, oftast kanske bara en i taget och sällan så många som fem. Det kan vara en ny kärlek eller en ny vän. Det senare är kanske det bästa eftersom man då man träffar en ny kärlek, ofta i förälskelsens rus känner att man kan prata om ALLT. Om känslorna avtar blir pratandet klart mer krystat. Hm en sanning med modifikation förstås....jag kan alltid prata och behöver det också. Behöver förstå. Men bortser man från det problemet så är det härligt när man pratar om viktiga saker och inte alltid hamnar i ytlighetens gytter där vi så ofta befinner oss. Eller i samtal om jobb eller ett specifikt intresse där vi känner oss säkra och trygga. "Det här kan jag och då kan jag yttra mig och veta vad jag snackar om, ingen kan slå mig på fingrarna-samtal" trist om än ibland nödvändiga samtal förstås. Jag gillar när man är på hal is och då man tvingas fundera över vad man känner och tycker inför något djupare och svårare. Man kan hamna i tårar förstås men den risken får man ta.

Det var de tankar jag fick denna kväll efter att först sett dokumentären om hemskheterna i Norge och därefter ett gripande "Sommarpratarna". En tung kväll kanske men så kändes det inte, en ganska bra kväll faktiskt när Totte och jag tittade tillsammans och bara var vi i det som var viktigt.

Annars vaknar jag nu för tiden varje morgon för tidigt och tänker....ofta ganska länge innan jag till slut somnar om. Dessa tankestunder skulle jag hellre ha till sömn och istället gå upp lite tidigare. Bara fyra dagar kvar på semestern... dags att försöka bli mer "normal" vilket innebär att jag måste lägga mig tidigt och gå upp tidigt. Inte kul alls men sånt är livet, det är få förunnat att få följa sin egen klocka och flyta genom livet så som man mår bäst av. Jag är en kvällsmänniska men det gillas inte av samhället så det är bara att göra om sig så gott det går.

Jo nån gång ibland gör jag nåt klokt. Det är nog inte så ofta är jag rädd för. Jag menar ofta väl men ibland blir det så fel....eller så uppfattas jag fel. Vad gäller mig själv och hur jag borde agera och bete mig för att må bra, så finns en del övrigt att önska. I alla fall så tar det sin tid men i dag tog jag ett steg jag borde gjort för ett tag sen. Att sluta se och kolla upp. Nu får det vara slut med det! Det jag inte vill eller mår bra av att se och veta tänker jag heller inte kolla in   man kan ju nämligen välja, vilket jag vetat hela tiden men givetvis valt att plågas. Slut med det nu!

That´s me, jo jag vet, jag är en känslomänniska och ibland gör det mig galen och ibland, nä faktiskt oftast lite stolt. Okänsliga jäklar är det värsta jag vet!

I dag har jag gråtit en skvätt för en vän som är svårt sjuk och för att livet kan vara så förbannat orättvist.  För egen del kunde några fällts i dag också men det har jag tjutit nog över, punkt slut. Kanske börjar jag återhämta mig eller kanske tycker jag att det finns många som har det värre...för så är det ju. Många har det så mycket värre men när man är mitt i sin egen olycka eller sorg så känns den ofta större än allt annat. Det andra trycks ut i periferin på något vis.

Ibland eller till slut går sorgen över i ilska och det är ett friskhetstecken tror jag, så länge den inte tar orimliga proportioner. Det har jag ju fått klart nog av vill jag minnas. Nu tänkter jag att jag fan i mig borde få ett "tack för hjälpen, du hjälpte mig att ta mig ur och jag är djupt tacksam" eller nåt ditåt.

Jag vill gå vidare nu, hitta nya vägar som säkert är krokiga men som inte startar med en trygg, bred, motorväg som plötsligt tar slut vid en trasig bro och gör att man stupar rätt ner i avgrunden. Hellre en liten slingrande, långsam skogsväg med blommor i vägkanten som efter många mil blir något bredare och säkrare och som efterhand känns trygg och varm. Det känns om ett smartare vägval. 

Ja jävlar - ibland får jag till det   

Inte ett dugg tror jag!

Obegriplig ondska drabbar världen, oss, dig och mig. Rent personligt inte så särkilt ofta, tack och lov. Det är sällan oförätter sker i ren ondska, ofta ligger annat bakom som sorg, ilska, vanmakt och frustration.

Det Norge och ungdomarna på Utöya drabbats av verkar dock vara ren ondska. Man glömmer nästan det hemska som hänt inne i Olso för de makabra skjutningarna på ön. Hade enbart det i Oslo hänt hade det varit ofattbart nog, men nu är det så vidrigt så det inte finns ord.

Det finns ingen ursäkt eller förmildrande omständighet för detta. Ingen hemsk barndom eller uppväxt kan ursäkta. Sådant kan ursäkta att man mår dåligt och kanske också beter sig felaktigt men man kan inte skylla på det hela livet och det finns fan i mig gränser. Någon gång måste man bli vuxen och inse att man måste bete sig som en människa med ansvar.

När är man vuxen? I lagens mening vid 18 men det kan man nog diskutera. Ungdomar i dag bor ofta hemma längre än så och curlas friskt av sina föräldrar. När jag var ung flyttade de flesta hemifrån så fort de kunde utom någon enstaka som ville spara pengar och få kläderna tvättade av morsan. Hm, ska kanske inte nämna hur vi andra såg på dessa.... Curling fanns alltså även på den tiden även om ordet i huvudsak syftade på en sport med sopning som inslag. Jag vet inte om det har den minsta betydelse då det gäller ondska men jag tror ansvarsbristen påverkar till att många unga beter sig som skit mot andra. Speciellt på nätet när man inte behöver se den man slänger elakheter till i ögonen.

En kvinna satt i morse på TV4 och pratade om just det på ett klokt sätt. Hon pratade om saiter där ett vidrigt beteende och språk var kutym och säkerligen präglade dem som befinner sig där många timmar varje dag. Jag tänkte att fb och bd och annat kan vara nog så vidrigt om det startar. Det har jag skrivit om förut.

Riktig, äkta vänskap och känslan av att det jag säger och tycker betyder något för någon annan är nog det som håller människor friska. Jag tror vi behöver det mer än någonsin.

För övrigt är jag imponerad och nästan lite kär i Norges stadsminister, han hanterar det här fantastiskt och säger saker som känns som att de kommer inifrån och inte från en manusförfattare. Sånt här är inget man kan förbereda sig på och repetera man måste vara äkta.   

Funderar lite ibland....haha ja jag gör ju det fast jag borde nog stänga av hjärnan istället. Nu har jag funderrat på det där med om man menar vad man säger. Ni vet man träffar nån i affären och det kan låta så här:

Jag: Hej hur är det?

X: Jättebra, själv?

Jag: Jo då bra, lite allergisk bara.

X: Trist, ja ungen har haft streptokocker tre gånger men nu är allt bra och bara fint. Vi måste ses, vi kan väl ta ett glas vin nån kväll?

Jag: Visst jag är ju ledig, kan när som helst.

X: Kul vi ringer.

Hm ibland undrar jag hur samtalet skulle bli (det här är för all del helt påhittat men man har ju haft tusen liknande) om jag svarar; jag mår skit, hela livet har krackelerat, jag var superlycklig i vintras och nu är allt åt helvete. Heppa! V em orkar ta sånt? Så det svarar man naturligtvis inte. Känner jag personen väl och jag vet att vederbörande läser alla mina bloggar eller nån i alla fall kan jag kanske svara; jo det rullar på jag överlever och ibland är det till och med riktigt bra, eller nåt liknande.

Till nästa del i samtalet: Ringer man och bokar in vinkvällen? Förmodligen inte. Det mesta är bara något man säger eller för all del i denna cybervärld skriver. Man ska fika, dricka vin, åka på picknick och allt möjligt, men om man mot förmodan försöker få till det, så stupar det ofta på tidsbrist. Alla är vi fullt upptagna med våra liv. Själv ska jag hinna allt dessa saker på sommarledigheten och aldrig blir ens en tredjedel av. Det är lika trist varje gång och ibland undrar jag vad jag gör med min tid egentligen. Vad gör ni med er?

Hörde en jättkort snutt på dagens Sommar och det var tänkvärt eftersom en människa som arbetar inom psykvården pratade. Hon pratade bland annat om sociala medier som det här med bloggande, facebook och twitter och dess för- och nackdelar. Det finns mycket skit så mycket är klart, massor. Men det finns en del bra också för alla de man inte tar sig tid att träffa kan man i alla fall skriva nåt snällt till på fejjan. Elakheter ska man hålla sig för god för.

Frågan är om man ska testa en veckas full ärlighet i de där samtalen som uppstår? Verkligen svara på frågan om hur man mår just då. Se till att; bestämmer man sig för fika så fikar man, ta mig fan. (Just den meningen ger mig besk smak i munnen eftersom jag skulle ha fikat med en kompis i dag och det hanns inte med precis som i fredags då vi skulle lunchat och ändå går jag runt och tycker jag har tråkigt rätt mycket av tiden). Men man borde kanske testa?

Förundras över mig själv och hur korkad jag måste varit. Så förbannat korkad som trodde på det jag hörde och det jag kände och att det var på riktigt och besvarat. Jag brukar verkligen inte vara så dum eller.... det kanske jag visst är? Jag kanske kan bli förtrollad och hissad upp i luften och nedsläppt med en duns även om det nog händer max vart 15:e år eller så. Känner att jag kanske rent av kan tänka mig kortare intervaller, måste vara åldern.

Synen på sanningen är olika för olika människor uppenbarligen och hur man går vidare likaså. Definitivt det.  Mitt problem är nog snarast att jag inte förstår. Inte förstår hur känlor kan ändra sig så fort och plötsligt. Inte förstå att man ger upp av motgång även om den är nog så tuff. Jag är inte en person som ger upp i första taget, speciellt inte utan att försöka, verkligen försöka, lösa saker. Men man är olika som sagt. En del tar den enkla vägen när verkligheten kommer i kapp.

Jag vill fan ha tillbaka min människokännedom, jag vill se innanför skalet och inte göra dundermisstag. Fast man ska ju lära sig av misstagen sägs det. Bha, inte jag inte.

Nåja det är bara att streta vidare i djungeln av misstag kan jag tro. Självklart skulle livet bli fattigare och tråkigare utan "misstagen". Fast jag skulle gärna hitta nån som inte var ett misstag men som ändå överöste mig med fantastiska sms och som satte mig på piedestal utan att jag behövde trilla ner och slå mig så förbannat.