I går figurerade ett litet käckt youtube-inlägg på fejjan med en norsk och blond (alltså jag vägrar tro att hårfärgen har SÅ stor betydelse) tjej som med motorsåg, med sladd ;), sågar ner ett dött träd. Ett ganska underhållande litet klipp benämnt som: Blondinen å motorsaga, om ni nu skulle vilja kolla och har missat det på fejjan.

Detta fick mig att tänka på en egen liten historia jag tänker bjuda er på. Det var vintern 97/98 och jag var rätt nyseparerad och bodde med min jycke i Frommesta. Jag hyrde ett hus som hade en liten veranda och där skulle det givetvis passa bra med en gran. Spider min dåvarande, halvgalna, stora lurvhög till hund var expert på att dra pulka och jag tänkte att vi sticker väl upp till skogen och hugger, med betoning på hugger, en gran. "Vad ska jag hugga med", tänkte jag, yxlös som jag var? Nåja det bar sig inte bättre än att jag styrde Saaben, jag då hade, in mot storstan och till Överskottsbolaget för att där inhandla en rejäl och slö yxa för 40 kronor.

Väl hemma spände jag jycken för pulkan, baske mig om jag inte tog på mig skidor också, men det minns jag i så fall mycket flummigt, det kan vara så att jag faktiskt gick, och begav mig mot skogen. Jag slog till framåt kvällskvisten för att ingen markägare skulle få för sig att jag var ute och stal granar. Jag hade siktet inställt på en gran jag sett ut redan under höstens skogspromenader. Väl framme vid MIN gran så kliade jag mig i skallen och funderade lite sen gick jag lös med yxan. Kan säga att det gick sådär!

Efter en stund var jag genomsvettig och de osande svordomarna som ekade över skogen tillsammans med yxhuggen gick inte av för hackor. Jag hade lagom kommit till könsorden när jag påminde mig nån gammal Astrid Lindgrenfilm där jag faktiskt sett att de liksom högg snett nedåt   . När väl detta fått fäste i min förvirrade hjärna gick det till slut att få loss granuslingen från backen. Det ska tilläggas att det till råga på allt var en mycket liten gran, men det tog som sagt sin tid ändå.

När jag väl nedlagt mitt byte spände jag fast den på pulkan och begav mig hemmåt i det då kompakta mörkret. Men min fina gran prydde verandan så fint den Julen med glittrande ljus jag faktsikt fick dit, i alla fall då den inte ramlade omkull i vinddraget men till slut hade jag surrat fast den med spännband. Inte så jättesnyggt men i alla fall tjusigare än min gode vän C:s inomhusgran som en gång på 80-talet var avsågad och lagad med eltejp på mitten, men det är en annan historia.

Kan tilläggas att min föredetta sambo, då han fick sig denna historia berättad, undrade varför i herrans namn jag inte använde en vanlig såg, en fogsvans helt enkelt, vilket jag faktiskt hade en i min ägo. Jag stirrade vilt på honom och utbrast: men för helvete J, granar ska huggas, det är tradition, fråga Astrid Lindgren!

I dag har det varit bättre i skolan för Totte, gott och hoppas det håller i sig. Att eländet bara stod för nyhet kryddat med oro för antagonisten. Man blir varse hur bra det är när allt flyter på när det plötsligt inte gör det längre. Hinder uppstår också när de absolut inte ska uppstå, när man inte har tid alls. Det är väl då man torskar på blindtarmsinflamationen också...om man nu ska göra det.

Skolan har givetvis stått i fokus hela dagen när jag trött som en gnu tog mig ur sängen i morse och begav mig först till Tottes och sen vidare till min. Vi försöker dagligen lösa schemastrulet på fredagar och nu hoppas jag vi hittat en lösning men vi får väl se hur länge den håller. Det känns verkligen som att vi skulle behöva, i alla fall en halvtid till, vad våra bestämmande än anser. Jag anser i alla fall det, för ungarnas skull.

Snart ska skolverket komma och granska vilket innebär att varenda skola i kommunen kollar och filar på varenda plan som finns....vilket i sin tur säkert gör att alla lägger mer tid på dessa jäkla papper och rädsla för att något ska vara feldokumenterat eller Gud förbjude inte dokumenterat alls, än på eleverna. Skolverksbesök på gott och ont alltså. Jag hoppas i mina vildaste drömmar att kommunen ska bli tillsagd att den har på tok för lite lärare på plats i skolorna.... nåja jag lär väl få drömma vidare om det gissar jag..... på tal om sömn...fortfarande toktrött. Natti!

Vad vill man med den?

Vad vill du? Vad vill jag? Vad vill hon?

Ingen lätt fråga. Ofta tänker jag att jag helst skulle vilja vinna 86 miljoner så den totala friheten infann sig. Den då jag slapp tänka på jobb som försörjning. Den dag då jag kunde skänka mina systrar några mille var, så de kunde betala sina hus och leva i trygghet oberoende av oförutsedda saker. 

Problemet är väl mest hur det ska gå till eftersom jag just aldrig spelar eller köper lotter? Ibland önskar jag mig en okänd, oförskämt rik och död släkting som innan döden inträffat insett att vederbörande borde testamentera allt till mig. Hmfr håll med om att jag har god fantasi och definitivt borde fortsätta skriva på min bok så kanske jag blir rik på royaltys   .

Alternativet är att dra ner på utgifterna. Jag har redan funderat i kollektivboendets tecken och det är en smula tilltalande. Ett annat är att hoppas på en varm vinter. En utan en snögnutta och utan blåst. Då kan man pina länge utan att sätta på värmen. Inte en värmegnutta kommer på i detta hur före oktober, så är det bara! Jag har en hög tofflor till frysande besökare och en dotter som aldrig fryser oavsett kylslagenheten här inne. Själv fryser jag som fan men lindar in mig i filtar och ignorerar att näsan är iskall. 

OM man skiter i inkomster och utgifter och koncentrerar tankarna på annat som jobb och kärlek så vetefan.

Jobb: ge mig mer i lön!!!! Jag får tokspel på alla jävlar som tycker att lärare bara gnäller och har det så bra. OM vi har det så BRA och jobbet är så slött och vi har så mycket raster (jag har knappt haft en hel halvtimma i matrast på snart fem år men men) och lov så är det ju himla märligt att ingen vill utbilda sig till lärare. När jag gick utbildningen så var den vanligaste kommentaren: Är du inte klok? Vem fan orkar jobba i skolan, ungar är ju för jävliga i dag!!! Det är dom inte alls, dom är ovanligt kloka och reagerar bara på dumheter de utsätts för överallt.

Kärlek: Det var ju det där med grusvägen och blommorna. Den tanken tilltalar mig och tja kanske det. Kurvor som slingrar fram långsamt, långsamt och en blomma att plocka upp då och då genom fönstret. Det jobbiga är väl att jag mest är att likna vid en Ferrari och den har svårt att köra långsamt nog bara. Men bara att försöka ;) Den kan, nej ska gå.

Blev nån klokare av dom framtidstankarna? Jasså inte det ;))

Totte har börjat femman och oj vad hon såg fram emot det även om hon hellre kanske velat gå i den "andra" klassen. Nu har det börjat och det är väl sådär. Dels är de så många så de inte får rum i klassrummen (skolan är byggd lite speciellt) men det försöker de säkert lösa så gott det går. Skolan är populär på gott och ont. Sen är det en del annat som inte startat så bra. Som förälder funderar man på hur mycket man ska lägga sig i och hjälpa. Man funderar över om det gör det hela bättre eller kanske sämre och så tänker barnen också. Hur man än vrider och vänder sig så har man rumpan bak kan man säga.

Oron blir inte bättre av att ha det jobb jag har. Jag vet precis hru det kan vara nämligen. Vi ser inte allt, vi tror kanske det, men det gör vi inte. Ungar kan vara vidriga mot varandra men också ta hand om varandra. Den "klass" Totte går i nu har bara varit tillsammans i tre dagar och har inte fått den gemenskapen än. Lärarna känner hon inte heller så bra även om jag vet att de är kloka och bra och känenr flera av dem. Det löser sig säkert men det är lite halvjobbigt att ha det jobb jag har eftersom jag är ruskigt låst och inte precis kan sticka ifrån om så behövs. Nåja jag har fantastiska kollegor så visst kan jag om jag måste. Fast ibland måste jag säga att det var skönt att jobba på kontor som jag gjorde en gång i tiden.

Jo så är det, det kan gå en hel dag utan att jag tänker på S över huvudtaget. Det är för jäkla skönt faktiskt. Tiden gör verkligen sitt även om man inte tror det. Sen finns ens goda och fantastiska vänner där och hjälper till, tack för det. Kanske kan jag till och med få tillbaka tankar på att kunna bli kär igen, det är möjligt att det kommer gå, kanske. En sådan tanke var fullstänigt otänkbar för ett par månader sen   börjar inse att jag snart kanske blir människa igen, nice.

För övrigt mår väl jag sådär lagom pissigt precis som alla andra dessa dagar när sommaren är slut och den långa höst- och vinterperioden står för dörren. Jag som brukar älska hösten. Kanske är jag bara jobbstartartrött, hoppas det. I dag startade nämligen allvaret med nya elever, i alla fall för mig även om jag känner de flesta. Nykomlingar väller dock in och jag funderar på var jag ska trycka in dem. Nåja det brukar lösa sig efter hand. Jag har i alla fall varit duktig och planerat hela veckan och det känns fint. Fritiden är precis lika full med repetitioner och nypremiär på fredag, men det får man läsa om på annan plats som vanligt.

Minns ni den? Den går på TV just nu. Jag minns att jag läste boken för en massa år sedan och även filmen med Rosanne Barr och Meryl Streep tål att ses. Den försmådde lille "pagen" hos den rika älskarinnan är obetalbar. 

För övrigt handlar denna historia om en försmådd kvinnas hämnd på sin man och hans nya. Dels hämnas hon bokstavligen, jag minns inte alla sätt men de är raffinerade. Även det verkliga livet hämnas vill jag minnas. Tonårsbarn som inte är helt enkla att ha att göra med... bara det.

En försmådd hustru är inte att leka med, en ful, riktigt ful och fet, försmådd stackars hustru är i denna story ännu värre, mycket värre! 

Historien är ganska sorglig i sin ojämna kamp men den blir ju rolig också. Ilska kan vara läkande i rimliga proportioner. Glöm inte det, när den tar orimliga proportioner då jäklar. Då blir det energikrävande och helt galet, inte att rekommendera fullt ut i verkligheten. Filmvärlden och litteraturen vimlar av alster på detta tema. Det kan väl lika gärna vara älskarinnan som blir hämndlysten. Vem minns inte den kokta kaninen i Farlig förbindelse?

Så ett tips till försmådda kvinnor. Kolla in En hondjävuls liv och lustar, skratta, gråt, förfasas och känn medlidande och hämnd. Om jag minns rätt så känner man nästan medlidande med mansslukerskan Mary Fisher mot slutet av filmen.   

Måste börja med att återge Tottes reaktion på kollektivboendetanken. Jo men visst, ungefär. Hon flinade lite och tyckte nog inte det lät så dumt med jättestort hus, några kompisar i samma jättestora hus, gemensamma utrymmen och att man kunde hjälpas åt med allt dyrt. Leendet blev bredare och bredare. Hjälp tänker jag, ungen vill verkligen detta. Tja nu hade vi ju mest pratat om Vinön tillägger jag lite smådesperat. Vinön? Leendet blir ett flabb och jag förstod att det var uteslutet, på Vinön kan man inte bo mamma!

Så var det med det. Får väl föra fram tanken på Mariedamm en annan dag kanske. Jag har i mina vildaste fantasier ibland funderat på jättestort 30-talshus med glasveranda och spröjsade fönster i just Mariedamm. Vi skulle ha det hela revygänget tillsammans och bo där när vi har lust och skriva revy, musik, farser och teater där... på sommarkvällarna skulle vi ha stora grill- och kräftfester och komma på massor av idéer..... alla som ville skulle vara välkomna dit. Nu kanske det bara är jag som har sådana konstiga drömmar om just Mariedamm men men....

Går inte det hem så kanske jag kan ta de där om Frankrike....

Kan det va nåt tro? Ibland tror jag vi som varit singlar för länge får alla möjliga konstiga idéer för att spara pengar. När man lever ensam som vuxen har man ju lika mycket kostnader som när man är två. Mitt superkorta samboliv i vintras var oerhört behagligt på den fronten i och med att man kunde dela. Nåja man ska inte ha det varken roligt eller bekvämt för länge för då kan man bli bortskämd antar jag. Vintern närmar sig och jag kan gott tänka mig att låna ut garderoben till nån som betalar bra  

Fast tanken på ett riktigt kollektivboende tilltalar mig faktiskt lite. Ett jättehus på landet där man har sitt eget krypin och delar gemensamma utrymmen med andra som man givetvis måste gilla och stå ut med. I går fick jag mig till livs några kollektivboendehistorier och jag såg tjusningen men också beredskapen att kunna flytta snabbt. Kul var det att lyssna på en som testat. Man kunde ha olika sysslor..... Jag kan ta på mig allt tvätt och vika densamma för det är det enda hushållsarbete jag gillar, så det kan jag göra åt alla. Andra kan väl laga mat, diska, dammsuga och klippa gräs. Blommor och rabatter kan jag också greja med så länge det är utomhus, inomhus kan vi ha kaktusar och garderobsblommor. 

Undrar om Totte skulle gilla tanken? Hon vill ju helst bo i stort, nybyggt, lyxigt hus nära skolan. Ni vet ett sånt där där inredningen ser ut som i en möbelaffär i vitt. Med en och annan grön växt i en vit, fyrkantig blomkruka och en remsa fondtapet i svart på någon enstaka vägg. Inget fel i det kanske även om det ofta ser obebott ut. Har dock lite vårt att tänka mig att det skulle bli så himla snyggt med våra vanor. Vita soffor är inte till att tänka på för så mycket gillar jag inte att tvätta. Vårt kollektivboende får nog bli mer som mitt hus är nu, mera teater, mera rött! Undrar jag om några vill bo med oss?