Usch vad jag tänker mycket, önskar verkligen jag kunde stänga av. Det får mig snart att bli tokig tror jag. Om mina tankar kunde sättas på pränt blixtsnabbt skulle jag ha fyllt en hel serie böcker vid det här laget. När man måste skriva själv går det långsammare.

Jag fasar verkligen för några saker framöver. Mest över midsommar tror jag. Denna måstehelg då man måste göra bra, helst romantiska saker. Den ger mig ångestattacker. De sista åren har jag tillbringat midsommar lite halvpatetiskt kan man säga, kamrat R förstår vad jag menar med det. Det är jag trött på. Klart jag har vänner som säkert gärna firar midsommar med mig det begriper jag också men jag hade velat något helt annat.

Kan nån låta mig vinna på lotto eller få nåt stort arv eller så (jag känner absolut ingen rik person alls som skulle testamentera något till mig så det är högst osannolikt). Det skulle liksom hjälpa för då kunde jag ta Totte med mig till London eller nåt annat .... typ....

Nä men så kul det här blev då, går och knyter mig   

Jag tror jag ska säga som mina elever gör när man säger åt dom någonting.

- Jag har ont i handen!

Jag brukar fråga vad jag ska göra åt det, jag är lärare inte ortoped? Känner ungefär så över min egen hand som gör skitont helt oförklarligt. Höger också såklart. Det värker inte, så jag glömmer bort det och försöker lyfta eller klämma om något och nästan skriker rakt ut. Hypokondrisk som jag är tänker jag RA, RA, RA av värsta sort. Inte helt osannolikt heller eftersom min morfar hade denna vidriga sjukdom. Lite reumatisk värk kan jag ta men inte utvecklad RA, det helt enkelt vägrar jag få, så se för helvete till att gå över!!!

Nog gnällt. Nej föresten jag mäste gnälla lite om mat också. Jag verkligen hatar att laga mat och min kosthållning just nu har en del övrigt att önska. Totte får givetvis mat och jag är grymt tacksam för att hon är inne i en youghurtperiod även om laktosfri sådan kostar multum. På jobbet är de så duktiga och viktväktar, själv äter jag skräp någon gång ibland och går ....ner i vikt faktiskt. Kanske beror på sinnesstämningen och att inte intagen är så stora eller sker så ofta. Jag måste grymt tillstå att det finns vissa saker jag saknar från min sambotid i vintras. Kocktalangerna är en av dem...det finns ett par till.

I kväll har dock gjort en sund sak. Jag låg i skinnsoffan på verandan och läste i godan ro. Hade faktiskt ätit en minipizza, microvärmd sak, när telefonen ringde och Mr Z ansåg att vi skulle promenera i rask, med betoning på rask, takt vid Oset. Ja vad fan, varför inte, jag slängde mig i bilen och begav mig till stan. ja jag vet att jag bor mitt i promenadstråkens Mecka men här hade jag inget sällskap. Fick stå i bilkö på vägen in eftersom de galet nog asfalterar eller vad de ägnar sig åt så glöm motorvägen några veckor framöver, jag bara varnar. Nåja jag plockade upp den motionssugne herren och vi begav oss till småbåtshamnen. Där promenixade vi runt Naturens hus mm i 50 minuter i rask takt innan jag skyndade hem igen för att hämta Totte som var hos kamrat I och var vrålhungrig. Kamrat I hade gjort en pastasallad hon var stolt över men som givetvis inte dög åt min unge. Det fick bli en sväng till Mona-Lisa, ohungrig som jag var så beställde jag bara en barnpizza åt Totte. Tror ni inte hon smällde i sig hela pizzan! Jag fick i panik slita till mig en ynka tugga precis innan hon svalt hela lasset. Någon högre makt måste mena att jag ska äta något nyttigare efter denna nyttiga promenad. Så måste det vara   

Köpte en cd i går, det är inte ofta det sker nu för tiden så dyra som dessa är. Denna är dock signerad av både sångerskan och den fantastiska pianisten så 150 kr fick ses som överkomligt. Kan nog säga att den passar min sinnesstämning förträffligt. Vad märkligt det är att vissa saker bara passar in i en ens liv. Undrar vem som lämnat Anna-Lotta Larsson? Någon eller något måste det vara.

Alla kärlekssånger vi sjunger i körerna är också någon sorts tecken fast tvärtom. Dom handlar mest om en massa lycklig kärlek, fin sådan. Fick just ett mess som fick mig att tänka på annan saknad. Den efter mamma som inte finns mer. Denna dag ska man tänka på mammorna. Man kan också tänka på alla bra mammor som inte har sina barn kvar (ännu värre) på det ena eller andra viset.

Nä nu drog detta i väg alldeles åt galet håll. Hade inte alls tänkt mig något så här sorgligt. Totte kommer nog hem i kväll så vi kan fira lite mammadag och äta rabarberpaj annars får vi ta det i morgon. När jag drar mitt minne tillbaka så minns jag att min mamma tyckte Mors dag var kommersiellt dravel som affärerna bara ville tjäna pengar på ;) vi struntade dock i det och köpte något i alla fall så klart. Ibland hade hon bestämda åsikter min mamma. Namnsdagar firade vi aldrig heller, det fick räcka med Jul och födelsedagar då vi firade desto mer. En del tar chansen att äta tårta så ofta som möjligt medan andra, som vi, inte gillar tårta så värst. Kan bero på det kanske. Men det är nog tur för vikthållningen. Jag minns klart en klasskompis, de åt tårta för allt, namnsdagar, de var fyra i familjen med tre namn var, minst. De firade alla tänkbara dagar och alltid med tårta men så såg de ut som de gjorde också. Nej en kram och en tanke kan nog räcka för det mesta. Eller ett hjärta på fb.

Njut av dagen alla mammor, den är vår! Själv ska jag ta tag i det där med att klä på mig och få något gjort. Men jag har diskat det har jag.

Oj vad ni läser och gillar på fejjan, det ger mig lite spader för det känns om att jag måste skriva nåt nästan varje dag. I dag har jag just inte mått så värst dåligt så det blir inte så nattsvart. Mest är jag förvirrad över vad jag tycker och inte tycker, känner och inte känner, vill och inte vill. Tja helt enkelt förvirrad.

Inser att jag måste skriva den där boken på något annat vis än i kronologisk ordning. Skriver jag inte det jag tänker och känner nu, har jag glömt bort det när jag kommer hit, om ni förstår hur jag menar. Men boken får vänta till i morgon för nu borde jag redan ha sovit.

I morgon kanske jag skriver om jag inte beger mig till Naturens Hus och lyssnar på Ö-o Folkkör som tänker sjunga där på kvällen. Kan liksom inte få nog av körsång nu för tiden. Själv tränar jag nu på Av längtan till dig som jag bland annat ska sjunga på lördag. Ni vet den som slutar med ....den vackraste männska jag nånsin mött. Och då menas nog den vackra insidan snarare än utsidan. Sov gott!

Hm jag har nämligen äntligen fått prata! Tänk vad det kan göra för själen. Inte vet jag om jag är så mycket klokare men jag mår bättre, klart bättre. En del saker är ändå obegripliga eller kanske inte obegripliga men man vill liksom skaka om lite eller rätt mycket. Jag hoppas i alla fall att pratandet även var terapi för den jag talade med även om åsikten om hur jobbigt detta var skiftar   

Vissa frågor blir jobbigare än andra så klart. Mest undrar jag hur vissa människor kan bli så som dom blir? Lite obegripligt faktiskt. Någonstans så hoppas jag att insikten kommer med tiden även hos de som behöver den. Alla blir väl äldre och klokare eller?

Om du fick världens uppmärksamhet i 3 minuter vad skulle du säga då?

Wow stor fråga. Just nu är jag fylld av så mycket privat dravel att jag inte riktigt kan tänka så stort. Men jag tror jag skulle säga att man måste ge makt åt kvinnorna eftersom de oftast tänker lite klokare och är mindre våldsamma. Speciellt skulle jag vilja ge det rådet till strängt religiösa länder.

Så tänker jag på min egen sinnesstämning just nu och undrar lite svagt om rådet vore så klokt ;). Jodå jag tänker oftast buddhistiskt och vill människor väl. Fast jag är i strängt behov av att få läsa lusen av några stycken. Men jag skulle inte använda bajonett och hugga huvudet av någon. Inte heller skulle jag spänna på mig ett bälte med bomber. (Jag vet att det även finns kvinnliga sådana, tro mig jag minns även en viss Thatcher också, ingen regel utan undantag). 

För övrigt tror jag att det är bra att ösa jord och grotta ner händerna i myllan. Det är inte bra att käfta med ilsken dotter som anser att jag ska hitta på sysselsättning, alltså måste något annat göras åt detta. Tips mottages tacksamt.

I dag blev jag nästan kär i Daniel Karlsson! För några ter sig detta förmodligen fullständigt befängt eller omåttligt komiskt. Den Daniel jag avser är dock The Moniker, ni vet han som i melodifestivalen sjöng den Beatlesinspirerade Oh my God. Rasande trevlig kille verkar han vara. Lotta Bromé intervjuade honom på radion när jag åkte hemåt i dag. Hans mamma har visst dött i ALS så det var inte lätta frågor han fick svara på. Hörde en låt också som lät helt annorlunda än Oh my God (även om jag gillar den) och det gjorde honom ytterligare lite intressant. Nåja jag får väl lyssna lite på Spotify. För övrigt är han på tok för ung för gamla tanter som jag, skulle fylla 30 i sommar ;) men det kvittar nog för radiokärlek misstänker jag.

Tvingas just nu se på tröttsamt kära människor i fyrans Herr och Fru och det känns måttligt kul så jag tror jag går in i garderoben och lägger mig med Lynley istället;) Verandasoffan har nu på kvällen blivit för kall även med två filtar.

Funderar lite på mitt tillstånd av förvirring. Jag vet att jag har massor av saker som jag ska göra men när jag ska göra dom så har jag glömt dom. Nu när det är kväll och för sent inser jag att jag likförbannat glömt ringa Telia, prata med B om barnteatern i höst och en massa annat. Det är som att hjärnan inte fungerar. Jag gör en massa saker, det som är stort nog att minnas och det som bara dyker upp men resten bara vips och puts väck men sen kan det dyka upp mitt i natten. Det är möjligt att det blir bättre, jag hoppas det.

Jobbet är ju ingen lek heller (skoljobbet alltså) för i dag har det tydligen varit full kaos eller i alla fall låter det som att det är en del att rådda i. I tisdags funderade jag faktiskt lite över hur jag skulle orka terminen ut och det har jag verkligen inte gjort förr. Inte ens när jag jobbade i BB (inte barnbördshus utan en helt annan förkortning av en tidigare arbetsplats) och hade mitt yrkeslivs hittills stökigaste klass (jag hoppas jag aldrig behöver uppleva en liknande arbetsmiljö igen, detta är inte i närheten). Inte ens då kände jag så. Nu staplas allt på varandra, mitt privata kaos, skolnedskärningar och situationen i skolan dag för dag. Man får fundera på när kroppen och skallen säger ifrån. I morgon ska vi dock ha utomhuspedagogik i skogen och det känns som rätt skönt, måste jag säga. På fredag efter lunch åker ungarna på sin efterlängtade skolresa och sen hoppas jag allt lugnar ner sig. Jag håller tummar för det. Hjälp gärna till.