Var kommer allt hat ifrån? Har dessa datorer och denna cybervärld gjort oss till marionetter i en sjuk värld? Framtidsversionerna i 1984 och Kallocain känns nästan lite småmysiga jämfört med verkligheten. Nåja det var väl en grov överdrift men verkligheten har sprungit om dessa framtidsskildringar. Ingen författare kunde nog ana vidden av vad som komma skulle. Ingen kunde på 40-talet ana att vi år 2013 skulle sitta med våra "datatelefoner" och ständigt vara uppkopplade mot omvärlden. Att vi skulle tala om vad vi äter, var vi befinner oss, visa upp våra dukade bord och söta barn och husdjur. Att vi skulle lägga upp små filmer på oss själva där vi fjantar oss eller uttrycker åsikter mer eller mindre av vikt. Och att en del skulle ta sig friheter att kommentera detta på de mest vedervärdiga vis. Att männsikor skulle säga till andra människor att de är fula, feta, vidriga och borde ta livet av sig. Att människor skulle må så dåligt i denna värld att de faktiskt följer den sortens uppmaningar trots att de bara är barn.

Nej det kunde inte ens Karin Boye eller George Orwell fantisera fram. De beskrev vidriga övervakade samhällen där staten var fienden. I verkligheten har vi blivit varandras fiender, kanske inte alltid med mening. Kanske för att vi tror att ingen ska ta något på allvar. Kanske vi tänker att verkligheten inte är verklig. Men så slår bomben ner och det blir jävligt verkligt, riktigt obehagligt verkligt. Det har det nu blivit i vår lilla stad och alla undrar hur det kunde bli så.

Var kommer allt hat ifrån? Har dessa datorer och denna cybervärld gjort oss till marionetter i en sjuk värld? Framtidsversionerna i 1984 och Kallocain känns nästan lite småmysiga jämfört med verkligheten. Nåja det var väl en grov överdrift men verkligheten har sprungit om dessa framtidsskildringar. Ingen författare kunde nog ana vidden av vad som komma skulle. Ingen kunde på 40-talet ana att vi år 2013 skulle sitta med våra "datatelefoner" och ständigt vara uppkopplade mot omvärlden. Att vi skulle tala om vad vi äter, var vi befinner oss, visa upp våra dukade bord och söta barn och husdjur. Att vi skulle lägga upp små filmer på oss själva där vi fjantar oss eller uttrycker åsikter mer eller mindre av vikt. Och att en del skulle ta sig friheter att kommentera detta på de mest vedervärdiga vis. Att männsikor skulle säga till andra människor att de är fula, feta, vidriga och borde ta livet av sig. Att människor skulle må så dåligt i denna värld att de faktiskt följer den sortens uppmaningar trots att de bara är barn.

Nej det kunde inte ens Karin Boye eller George Orwell fantisera fram. De beskrev vidriga övervakade samhällen där staten var fienden. I verkligheten har vi blivit varandras fiender, kanske inte alltid med mening. Kanske för att vi tror att ingen ska ta något på allvar. Kanske vi tänker att verkligheten inte är verklig. Men så slår bomben ner och det blir jävligt verkligt, riktigt obehagligt verkligt. Det har det nu blivit i vår lilla stad och alla undrar hur det kunde bli så.

Förra veckan kom det, ni vet det där brevet från sjukvården om att det är dags att bege sig till kommunens mödravårdcentral och skutta upp i gynstolen och ta ett cellprov. Jag fick ett brev redan i fjol men lyckades inte hitta en tid att ta mig dit. De gjorde därför ihärdigt ett nytt försök att få dit mig i år och slog till med en tisdagseftermiddagstid istället för en torsdag förmiddag. Kanske kollade de lite på vad jag har för yrke, vad vet jag, men jag träffade åtminstone en av kollegialt slag och ytterligare en fb-vän minsann. Nåja det är inte roligt detta cellprov men det går fort och man ska vara tacksam att de vill kontrollera ens hälsa.

Man får ju en och annan fråga när man väl kommit in i ett rum med barnmorskan. Dels den där om när man hade mens senast och det ägnade jag mig åt att försöka räkna ut i går, så jag i alla fall hade ett hum om saken. Dels den om preventivmedel. På den frågan svarade jag; asch, jag chansar. Hon såg lite matt ut varpå jag fortsatte att det varken var särskilt riskfyllt eller äventyrligt med tanke på hur sällsynt det chanstagandet var. Jag berättade att senast det fanns en överhängande risk för graviditet i mitt liv så åt jag en mycket populär sorts minipiller. Ena eländiga saker som gjorde att man inte hade koll på något och blödde i tid och otid. Det höll på att göra mig galen så när riskfylldheten schappat och en hormonknöl i bröstet halvt skrämt livet ur mig så fick de små pillren ligga i medicinlådan och ruttna. Jag konstaterade torrt att risken för vare sig graviditet eller sjukdomar var extremt liten i mitt fall och att jag gärna skulle öka på risken lite varpå hon började gapskratta.

Hon tackade för att hon ficksluta dagen med att skratta och det är ju det minsta man kan göra för en människa med det jobbet hon har. Man får ju tänka på vilken jävla utsikt hon ska dras med hela dagarna, stackars människa.