För att summera 2020 letade jag rätt på en av mina gamla bloggar, Fröken Tulpan. Den har sovit i 7 år så det finns nog inga gamla läsare kvar och mest skriver jag nog detta för mig själv. 2020 ja, det var året då mycket skulle ske. det skulle bli ett bra år. Fröken T skulle flytta hemifrån vilket hon också gjorde. jag skulle därför kunna resa till Spanien på semester och bara betala för en person. Biljetter köptes till konserter, det var Håkan Hellström på Ullevi, The Ark i Örebro, Visfestivalen i Västervik som vanligt. Vi repade också på en mindre revy vi skulle spela i mars med bara några få föreställningar och sedan göra en stor maffig i november. På jobbet gick jag en fantastisk SKUA-utbildning (språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt) tillsammans med kollegan M. Vi åkte med jämna mellanrum till Stockholm och var efter varje gång fyllda av entusiasm. Under hösten -19 och början på våren förändrade det min undervising och jobbet var verkligen roligt. I januari började det komma rapporter om detta märkliga virus Corona, jag och barnen såg det inte minst på Lilla Aktuellt. Fruktasnvärt verkade det, men långt borta. I Kina hade de konstiga djurmarknader och ja det kommer säkert inte hit... Vi vet alla att det inte stämde. 

Pandemin var ett faktum. Vi fick ställa in revyn en vecka innan premiär. Stor del av revypubliken är 70+ och det var gruppen som verkligen skulle akta sig. Efter mycket om och men la vi ner allt repande under våren. Kören ställde också in. Sjukvårdspersonal gick på knäna och hela länder stängde ner. Allt kändes overkligt. För egen del som lärare så fortsatte det mesta som vanligt. Grundskolan stängde inte även om vi snabbt blev mer digitala och servade elver som var hemma. Hemma ja, det skulle man vara för minsta lilla symtom. Hur vet man när man är sjuk när man i princip aldrig är hemma för sjukdom? En sak gick automatiskt, när SKUA-utbildninben i mars blev digital och vi fick stanna hemma så fick jag magsjuka. En elak en och då var det bara att vara hemma såklart även två helt friska dagar efteråt. För övrigt var våren fylld av presskonferenser med Folkhälsomyndigheten. Stadsepedemiolog Anders Tegnell blev berömd på kuppen, så tillvida att en del fans tatuerat in hans nylle på kroppen. Dagar och kvällar var fulla av rädsla. På dagarna var man livrädd att hosta, liksom i butiker, på kvällarna rädd för att bli sjuk. Min gamla astma gav sig till känna och det var helt och hållet psykiskt. Man skulle hålla avstånd till allt och alla. Vi fick lära oss att nysa och hosta i smyg då ingen såg eller hörde. Presskonferenserna berättade hur många som låg på IVA, hur många som dog, vad vi skulle göra.

Som ni vet blev allt inställt! Allt! Inga konserter och inga resor. Hemester blev det nya ordet. Ingen trodde det kunde bli värre än under våren. Vi lärde oss vara ute. Aldrig har väl syrran och jag avverkat så många vandringsleder som detta år. Picknick med Krax hade vi också, allt för att träffas utomhus och inte vara nära varandra. Noll kramande! Men under sommaren lugnade det sig. Inga covid-19 patienter på IVA längre än någon enstaka. Jag och mina syrror och en svåger vågade oss efter mycket övervägande till Gotland. Där njöt vi verkligen av fint väder och lugnet på gården jag alltid hyr in mig på. På Gotland ville de gärna ha turister så de hade ordnat allt väldigt bra. Handsprit överallt, inte för många i butiker osv. Visby var rätt tomt när vi var där. Vi fick njuta av en underbar dag vid Blå Lagunen och detta räddade på sätt och vis sommaren ihop med vandrandet, småutflykter och badbesök. Tack och lov var vädret helt ok denna sommar. Ingen kunde ju resa utomlands. Syrran och jag lyckades till och med gå på en trädgårdskonsert med Timo Räisänen där 50 gäster fick komma. Det var publikgränsen under lång tid. 

I augusti började vi repa så smått. Vi trodde att vi skulle kunna repa lugnt under hösten och ha en revy med premiär i februari. Man höjde publiksiffran till 300 nationellt och det varade väl nån vecka eller två sen var det färdigt igen. Smittan ökade igen och under hösten har det bara blivit värre. Nu får max 8 träffas på offentliga sammankomster. Det var bara att sluta repa och när vi kan komma igång igen och när vi kan ha premiär står skrivet i stjärnorna. Kören som kommit igång fick sluta igen såklart. En rolig sak var i alla fall att syrran fyllde 50 år i augusti och vi överraskade henne med en trädgårdskonsert med Ola Aurell, som jag också sjöng ett par låtar med. Det hanns med innan allt gick åt helvete igen.  

Jobbet har förutom SKUA också varit ganska tungt med saker jag såklart inte kan skriva om men som tärt en hel del på mitt psyke. Ibland önskar man att man bara finge koncentrera sig på att undervisa. Men positivt är att vår nybyggda skola är klar och vi har packat som tokar innan vi slutade för jullov. Nu ska bara all inredning in under jullovet och vi får se om vi har möbler när vi startar. 

Vi slutade 22 december och den 23:e blev jag sjuk. Hm, min tur alltså. Fruktansvärd huvudvärk och feber. Jag släpade mig iväg för provtagning av covid-19 på julaftons förmiddag. Fick svar dagen efter - negativt, ingen covid. Jag hade svårt att tro på detta och tog ett test till på söndagen som också var negativt. Bra att jag inte smittat någon innan det bröt ut i alla fall. För att vara helt klar på den punkten, så träffade jag såklart ingen under julhelgen utan "firade" den helt ensam, men var med min familj på FaceTime vid några tillfälen under kvällen. Det gick fint eftersom jag ändå inte orkat delta. På tisdagen började jag vara så orolig över att huvudvärken vägrade ge sig så jag sökte vård, då hade jag ett CRP på 80 så doktorn tyckte det var lite oroväckande och tvingade mig att komma tillbaka även på onsdagen för nytt CRP och vanlig sänka. Då hade den tack och lov gått nedåt till 67 så jag slapp USÖ och ryggmärgsprov. Hjärnhinneinflamation var väl det han var lite rädd för. Helt övertygad om att det inte är covid verkade han inte heller. Nu är ytterligare ett covid- och också ett influensatest taget. Så nu "firar" jag nyår med att vänta på det testet och tröstar mig med att jag i alla fall har mindre ont i huvudet än under julhelgen och minre feber också. Så kan ett äkta skitår sluta!

Inget positivt? Jo, några saker har jag ju nämnt som semestern. Fröken T flyttade hemifrån i februari och fick det jättefint i sin lilla lägenhet i Kumla. Hon fick fast jobb på ICA men sa upp sig och började på socionomprogrammet i höstas. Jag är så stolt över henne. En gullig pojkvän har hon också hittat. Och något av det roligaste kanske, jag har köpt mitt hus. Mina underbara grannar och före detta hyresvärdar har sålt huset till mig till ett mycket fördelaktigt pris. Det är min pensionsförsäkring <3 Sen blev jag förstelärare också i och med att SKUA var klart och igång. Måndagar ägnar jag nu åt att utbilda lärare i SKUA. Sen en sak till, tillräckligt många amerikaner var kloka nog att rösta bort Donald Trump, det var också positivt. 

Jag har garanterat glömt en massa saker både positivt och negativt men jag kände att jag på något vis behövde summera detta mycket märkliga år. Året då Europa stängde ner och Sverige fick skäll över att vi inte gjorde likadant. Jag är ändå tacksam över att ha ett jobb jag inte riskerat att mista som många andra. Jag har heller inte behövt sitta hemma i åtta måndader och jobba vid en dator. Men jag har utsatts för smitta även om barn inte verkar sprida så mycket. I slutet av terminen hade vi ändå elever som fick eländet och även om de inte blev så sjuka kan de ju sprida smittan. Just nu har 8727 personer dött i covid 19 i Sverige varav en jag kände väl och ett par till jag kände för länge sedan. De flesta som dött är äldre men det är ändå så sorgligt. All ensamhet denna pandemi skapat. Livsverk som tystnat, kulturen som blöder liksom idrotten. Å allra mest synd om är det om vårdpersonal som får jobba halvt ihjäl sig och som varken fått ordetlig sommarsemester eller ledigt i jul och nyår. Det är inte lätt för någon att göra rätt när ett nytt virus drabbar världen och hur makthavare än gör så blir ju saker fel när man kan kika i backspegeln. Jag är fortfarande imponerad över Anders Tegnell som står där och alltid behåller lugnet, både när han har rätt och fel. Men att tatuera in hans nuna på kroppen, nja det tål verkligen att tänkas på. 

Ljuset i tunneln är att man börjat vaccinera och jag och de flesta andra ställer sitt hopp om ett normalt samhälle till det. Vad jag ser mest fram emot 2021? Krama människor tror jag. 

Gott Nytt År!

(Ber om ursäkt om det är några stavfel eller glömda/omkastade bokstäver, mitt huvud är för trött nu för att korrekturläsa).

I går var jag med syrran och badade, på en strand, vid en liten sjö, skapligt nästgårds. Dottern var till en annan sjö med sina polare och jag var förbjuden att åka till samma. Syrran och jag hade små diskussioner om män och deras attraktionskraft. Vi enades om att det på hela badplatsen, det var typ 26 grader varmt och rätt många där, fanns en som möjligtvis skulle kunna få det att killa lite. 

Eländigt! Ja jag vet. Förmodligen hade bara personer med för stora magar och badbrallor som hänger och gör att en viss springa där bak syns, hittat dit. Några äldre skinntorra typer fanns förstås också men dem räknade vi bort. Efter att ha bligat runt länge fick jag då syn på en skaplig snygging som satt och fotograferade sjön eller om det var hans barn. Tio år för ung gissar jag och småbarnsfar men i alla fall ögongodis, nåja, helt ok i alla fall om man får tro syrran. Hon är än mer kräsen än jag, det fastslogs av vår diskussion.

Hm jag försöker sänka mina krav då och då genoma att själv se mig i spegeln. Det hjälper för stunden   

Årstid

Semester

Ledighet

Allergi

Grönska

Solsken

Regn

Gräsklippning

Ogräsrensning

Plantera om pelargoner

Köpa tomatplantor

Vattna

Ett radioprogram

Om det tänkte jag skriva några rader. I dag pratatde Kristian Gidlund om sin resa mot döden. Han har helt gått mig förbi, jag hade ingen aning om vem han var. Musiker och journalist som drabbats av cancer, född -83 och om jag förstod programmet rätt (jag lyssnade inte på hela) så fanns ingen återvändo. Han pratade om barn han aldrig skulle få och om andra känslor. Inte det minsta sockersött, inte med någon känsla av att det ändå var positivt (möjligen missade jag det) utan ganska rakt och konsist om hur vidrigt det var att vara sjuk och veta att man ska dö. Tungt men ändå bra.

I går satt jag i bilen på väg till Trosa och lyssnade på Carolina Gynning som pratade om sin resa genom livet. En annan bild än man fått av henne och framför allt en bakgrund till varför hon haft det beteende hon haft. I förrgår var det Sara Dawn Finer och det var ett helt underbart program med både skratt och gråt, det ska ni verkligen lyssna på i efterhand om ni missade det.

Så har man inget bättre för sig vid 13-tiden på dagarna är en stund i hängmattan (om man har någon) ovärderlig och ren njutning. Repris på kvällen och sen finns ju appen så man kan lyssna när man vill. Sommar är verkligen sommar så ratta in P1.

Jag vill önska alla vänner och andra där ute en fin midsommar. Vare sig det blir stekhet sol, spöregn eller åska. Förmodligen får vi göra som i reklamfilmen för sill, bära bordet fram och tillbaka.

Midsommar är speciellt och så typiskt svenskt. Vi köper extremt mycket kött att grilla, sill, jordgubbar och sprit denna vecka. Det stod i tidningen men de glömde färsk potatis som varje butik lockar med. Man kan nästan köpa en jättepåse som räcker hela sommaren för 98 öre kilot. Nåja då blir den väl inte så himla färsk i slutet av sommaren kan jag tro. Man ska vara vaken natten lång med någon man tycker om. Definitionen av tycka om tror jag går vid kärlek, förälskelse eller i alla fall sexuell attraktion så det kan bli svårt för min del även detta år. Men det kanske är lika bra det för jag ska ju spela teater i morgon.

Jag vet inte vad ni gör man jag har bra simultanförmåga så jag gör rabarberpaj, diskar, lyssnar på Christina Kjellssons skiva och bloggar samtidigt. Disken är så enorm att jag inte kan ta allt på en gång utan måste byta vatten då och då.

Oavsett vad ni ska göra i dag, kväll och natt får ni ha det så bra och blir det för djävligt med surt väder, en bil som går sönder, du är ensam nykter och folk spyr runt omkring dig så tänk på mitt valspråk. "Var dag tar slut, också den jäkligaste och det kommer en ny oprövad" och säkert mycket bättre ;)

Oavsett vad ni gör så måste ni nog dra en och annan Bellmanvisa och bilden här hoppas jag ger lite inspiration!

För er som får en trolsk midsommarnatt vid en sjö (där myggorna gör nåt annat än äter på er) med en älskad vid er sida säger jag bara. Ta vara på ögonblicket och göm det djupt i ert hjärta och ta fram minnet när ni som bäst behöver det!

Å du, have fun!

I dag har jag besökt mitt nya jobb. Jag har varit med på lite framtidsplanering. De tyckte de var förvirrade och jag bara log, oj oj, det var de inte alls. Det var rätt bra ordning och reda men alla fick säga vad de tyckte, i alla fall verkade det så. En arbetsplats med flera män i lärargruppen, bara det är ju klart ovanligt när man jobbar med låg- och mellanstadieelever. Efter planeringen fick vi testa de nyinköpta I-padsen! Jo det är sant, på högstadiet ska visst alla elever få och vi hade väl en 20 stycken och vi fick låna hem för att träna på alla skolprogram så nu har jag att roa mig med i sommar. Sen fick jag titta på mitt klassrum och det var JÄTTESTORT och fint. Ungarna har bänkar med fina stolar med blå tygsits och inte sådana hemska obekväma, tunga träsaker som mina nuvarande stackars elever sitter på. 18 bänkar fanns, så klassen är inte jättestor. Det fanns tre femmor med mellan 16-18 elever i varje, hos oss hade det nog varit två klasser gissar jag...... 

Jag tror inte min nya arbetsplats är vare sig problemfri, enkel eller utan saker att reta sig på, men det känns som en kommun som satsar lite och det gav också personal uttryck för. En i mitt arbetslag har jag träffat och hon verkar både trevlig och kompetent. Det kan bli bra det här. Någon frågade om jag inte tyckte det skulle bli jobbigt att åka. Två mil är inte så långt det tar 20 minuter så här års, man får väl lägga på lite tid, vintertid. En annan tyckte det verkade jobbigt att inte bo där man jobbar men DÄR ycker jag tvärtom, det ska bli skönt att inte jobba där jag bor. Det är snarast en nackdel att både bo och jobba i en liten stad, alla ser, vet och har åsikter om vad man gör. Det har gått bra men lite anonymitet är inte fel.

Jag känner mig nästan lite sugen på att börja direkt, men nej, i morgon blir det några få timmars jobb sedan en lååång semester.

Till hösten. Mer pengar, nytt jobb och även en del plugg. Jag ska läsa SO på lärarlyftet, börja på ny skola i ny kommun så visst blir det ändring på saker och ting. En hård höst kan tänkas, inte alls så avslappnad och lugn som jag kanske tänkt mig men kul. Större skola i mindre kommun. En tillmötesgående kommun. Vi kan ju säga så här att den jag jobbar i nu bjöd inte över och det var ingen fanatiskt hög och fet lön jag fick men klart mer än nu. Det säger en del. Och det gjorde att jag tog steget och faktiskt lämnar mina älskade elver. Det känns hårt men jag måste som sagt överleva även efter pensionen så jag hoppas de förstår och förlåter.

Nu ahr jag haft en härlig kväll på scenen och det är dags för kudden. I morgon är det föreställning igen sen tre dagars jobb och sen SEMESTER!!!!

Först ska fastslås, jag gillar förändringar. Slentrian och samma, samma är det värsta jag vet. Men man vet vad man har och inte vad man får. Och är gräset grönare och saftigare på andra sidan? Jo kanske. Tänk om man inte får komma in i den hagen då, fast man lite tror det. Hjälp vad jobbigt det blir då ;). Eller kanske inte, jag sitter inte i någon sjö precis. Jag har det ganska bra.

Vänta och inte veta vad man ska göra när man vet är dubbelt jobbigt. Den som lever får se.

Talar jag i gåtor? Jo absolut. Jag berättar mer frispråkigt när jag vet om det blir någon förändring. Framförallt om det blir en ekonomisk förändring, vilket faktiskt är en högst väsentlig del i det hela. Jag måste faktiskt tänka så, om jag ska överleva som pensionär. Jo tack jag vet att det är drygt 15 år dit men hur fort går inte 15 år? Och nej tack, kära Frippe, jag vill inte jobba till 75, jag skulle gärna sluta i morgon och bara ägna mig åt mina fritidsintressen som bara blir fler och mer omfattande, om jag bara kunde. Jag tillhör inte dem som oroar sig för sysslolöshet och tristess däremot för svält då ;). Man kan skratta åt det och det ägnar jag mig ofta åt.... men jag håller mig för skratt när de där oranga kuverten kommer. Så håll gärna tummarna för en bra förändring.

Hur ska man vara på sociala medier? Superpositiv och visa upp sitt lyckade liv. Skriva att man umgås med "bästa" vännerna/grannarna/släktingarna, att man äter den godaste maten som man givetvis fotat, att man har den snyggaste inredningen, det mest välstädade huset, den välklippta gräsmattan och det grönaste av alla fingrar. Det är inte utan att man blir lite misstänksam? Döljer sig ett liv i missär? Är det möjligtvis ett liv i ensamhet och elände bakom orden, eller är det så jävla bra?

Eller de fanatiska martyrerna, som ständigt har det värre än någon annan. De som ingen bryr sig om och de som inte har en enda vän på jorden och ständigt behöver kramas. De som är sjukast, har fel på alla bekvämligheter i sina bostäder, inte nån mat i kylen och begravs i ogräs. 

Vilket är värst? Missförstå mig rätt, det är helt ok att vara euforisk lycklig över något ibland och sjukt deppad över livet andra dagar. Livet är för mig en bergochdalbana, det är upp och det är ner. Men när det blir mönster blir det trist. Spammarna är inte mycket roligare dom. De som delar ALLT, alla söta kattungar, allt från Krossa jantelagen och varenda efterlysning som tänkas kan, om det så gäller en katt i Rumänien. För att inte tala om de som är med i alla tävlingar över hela Sverige (jag bara väntar på Europa), de där som tänkt åka till Haparanda för att hämta en snöskovel de vunnit på ICA. Ja ni vet ;)

Hur ska man vara då? Ja det är inte lätt för alltid retar det upp någon. Jag gillar de fyndiga inläggen när skrivaren tänkt till. Eller de lagom stressade sakerna när syftningsfelen blir sjukt roliga (här får jag nog tillstå mig själv som en sorts expert och det är ibland tur man kan skratta åt sig själv). Jag delar också saker, roliga saker eller viktiga saker. Reklam och tävlingar har jag så smått gett upp om, jag vinner aldrig något. Delar jag sånt är det för att jag faktiskt vill hjälpa ett visst Café eller en blomsterbutik jag gillar. Allra värst är de som delar vilt utan att kolla avsändaren och sprider främlingsfientliga organisationers inlägg hej vilt. Det är lite att lära sig. När man tröttnar får man väl pausa ett tag så det blir roligt igen. Sov gott hör ni