I dag tog en mördare livet av sig. Min första tanke var; men tänk om han var oskyldig och inte orkade längre. När jag sen kollade tidningarna på nätet förstod jag att han nog verkligen var skyldig eftersom polisen plötsligt kunde släppa en massa information. Dessutom borde inte någon kunna omhäktas så många gånger utan bevisning och så var det ju inte heller. Man kan nog på säkra grunder anta att skulden var orsaken till självmordet. Jag skriver alltså om styckmordet på Eva som jobbade på Örebro universitet.

Jag känner flera stycken som kände denne man väl, mycket väl. Jag antar att dessa människor inte mår särskilt bra i dag. Det har de naturligtvis inte gjort på länge. Likaså har jag en kompis som jobbar på häktet och en som är polis och de mår säkert inte heller så värst. Jag undrar verkligen vad som får en vanlig människa (för så har man ju fattat det hela av vad som skrivits om honom) att göra en sådan sak. Hur blir det så? Vad händer inuti en människa som gör att han begår ett sådant brott? Egentligen gillar jag inte att spekulera och frossa i andras olycka men jag undrar ibland över ondska som uppstår och varför. Det måste ju verkligen funnits ett riktigt skäl eller en fullständigt vansinnig sjukdom i botten.

Ni som står där med konstiga känslor blandade med sorg eller skuld eller vad ni nu känner. Jag tänker på er! Många varma kramar, hoppas ni kan sova lite!

Ja vem vet det, inte jag i alla fall. Denna förvirrade vecka verkar allt gå åt skogen fast det ändå löser sig. Totte drabbades av en liten elak magsjuka på söndagen som för all del gick över snabbt men hon fick i alla fall stanna hemma på måndagen för att inte eftersmitta sina polare. När jag skulle ringa skolan insåg jag att jag inte hade någon röst. Illa, speciellt som jag först skulle jobba och jag behöver alla mina röstresurser som fröken och på kvällen skulle jag sjunga i kören. Hm dessutom skulle jag däremellan spela in lite radioreklam. En "utmärkt" dag att tappa rösten på således.

Sjungandet fick blandas med tysthet men jag lärde mig stämmorna i alla fall eller att hålla min egen ska jag kanske säga. När körandet var slut insåg jag att det fanns borttappade/stulna nycklar på vift och att ett viktigt låsbyte var på väg att ske. Som tur var hittades nycklarna innan så skedde. Väl hemma fick jag god mat av min älskling som dock dröp i säng kvickt som attan eftersom han som vanligt skulle upp i ottan. Dagens garv fick jag klockan 4 i morse då han insåg att han inte hade full koll på tillvaron, inte alls ;) nåja jag fick min godmorgonpuss och kunde sen sova vidare.

Dagen på jobbet rusade fram i en helvetisk takt, sparkravsdiskussioner, nationella prov, läshastighetstester och hemkunskap avlöste varandra i rekordfart. Att jag då trodde det var torsdag kan faktiskt ursäktas med att jag ändå är otroligt stressad just nu. Eftermiddagen ägnades åt PIM (datakursande vi lärare ägnar oss åt för att vara uppdaterade på den fronten) och jag är snart klar med 3:an, äntligen. Efter skjutsande fram och tillbaka är det nu kväll och jag ska rätta lite prov om jag orkar. I morgon är det skolfritt men långt ifrån jobbfritt. Tusen saker ska göras på studieförbundet och jag lär starta dagen med att göra en lista. Sömn är ju bra däremellan förstås.

I går var jag på Lidl, inte för att jag i huvudsak gillar den tyska jätten men den affären ligger närmast mitt hem och jag tänkte att de borde ha blomjord. Den tog nämligen slut mitt i omplanteringen av alla övervintrade pelargoner. Inte hade dom nån jord men givetvis fick jag med mig några saker i alla fall och när jag står där i kön så känner jag en lukt som väcker minnen. Inga behagliga minnen, snarare tvärtom. Det luktade öl och alkoholmissbruk, det var förmiddag och ingen tydlig a-lagare befann sig i kön, det var mer diffust än så. Bakom mig stod en relativt ung tjej och det var hon som luktade. Hon såg om än inte fräsch ut så ändå ganska vanlig och inte nedsupen. Dessvärre inhandlade hon nog 20-30 burkar 3,5:or och jag kände mig grymt beklämd. Lukten fick mig direkt att tänka på min stackars mamma vars sista 10 år i livet var en kamp mot depression och alkohol.

Ibland när jag har för mycket att göra säger folk åt mig att dra ner på takten, att ta bort lite intressen och sådant som tar tid men inte är alldeles nödvändigt. Jag förstår att det är välvilligt och ibland önskar jag naturligtvis att jag kunde ta bort något men detta något bli i så fall jobbet....eh och det kan ju bli lite svårt.

Jag har alltid haft intressen, starka intressen och jag har alltid varit en föreningsmänniska. Det började i barndomen med hästar och gymnastik, det fortsatte med dans, så mycket att jag ägnade mig åt det på heltid ett år, gymnastiken hängde med länge och sedan blev det hundar. Nu gäller teater, revy och musik och jag ger 100%. Givetvis är familjen allra viktigast men man hinner mer, det gäller bara att prioritera någorlunda rätt.

Min mamma hade inte ett enda intresse utöver familjen och oss ungar. När min yngsta syster flyttade hemifrån föll nog korthuset ihop. Vad fanns kvar då? Äktenskapet, jo men det räckte nog inte och vad vet jag, det kanske inte var så bra det heller? Som barn har man ofta inte en susning om hur ens föräldrar har det med varandra egentligen. Det är nog inte för sina barn man berättar om äktenskapliga bekymmer om man har några. Så hennes sista år var just en kamp mot depression, ångest, ensamhet och alkoholen. Oj vad jag hoppas att den ljusa, ganska vanliga tjejen som i varje fall var minst 10 år yngre än jag går en bättre framtid till mötes. Även om jag inte har en aning om vem hon var, trots denna stads litenhet så önskar jag att hon häller ut alla burkarna med öl och gör något bra med sitt liv.

Jag vet inte om jag inbillar mig eller inte men jag har en känsla av olust i magen. Vad den står för är jag inte säker på men det känns som att något kommer hända som jag inte gillar eller planerat på det privata planet. Hoppas jag har fel. Kvinnlig intuition, ibland önskar jag att jag slapp den. Så värst sysnk är jag inte men jag har en jävla känsla för när saker är fel eller ska hända. Nä bäst att byta tråd och tankebanor även om det inte blir så mycket bättre.

Idag fick vi dåliga nyheter på jobbet. Kommunen har fått tokspel och ska spara fullkomligt horibla summor på våra stackars ungar. Om de tror att vi kommer slita ihjäl oss för deras skull (kommunpolitikerna alltså) så tror jag dessvärre att de har fel. Koncekvenserna blir nog fler sjukskrivna, några till som överger lärarjobbet trots utbildning (utbildningen är halvkass i alla fall och de akademiska poängen kan säkert användas till något bättre) och resten som tvingas stå ut och mår dåligt av att se att ungarna inte får det de behöver och faktiskt har rätt till. Att kommuner får begå lagbrott hur som helst fast vi vanliga medborgare ska följa lagar och förordningar övergår mitt förstånd. Det finns en skollag nämligen, en helt ny sådan, där det klart och tydligt framgår att alla elever har rätt till en god undervisning även om man har särskilda behov. Skumt att det i var och varannan klass och på varenda skola finns elever som faktiskt inte får det. Ibland kan det säkert bero på dålig ledning och organisation men oftast är det brist på pengar. I dag tyckte jag sjukt synd om min chef som måste sitta och bestämma sig för hur han ska skära ner fast han ser att det verkligen inte går. Fy fan för att vara rektor!!!

Ursäkter är inte lätt precis. En ursäkt kan sitta hårt inne eller komma direkt utan eftertanke, det kan vara lika illa. Ibland har man som lärare elever som bli grymt osams, barn i mellanstadieåldern har tendenser att bli det, alltsom oftast. Ibland reder de ut det men ibland inte och då får man hjälpa till. Oftast räcker ett förlåt om det är ärligt menat. En del klantar sig dock gång på gång och då räcker inte alltid det där lilla ordet. Men att inte kunna ta emot en ärligt menad ursäkt när man egentligen är goda vänner är ganska trist. När jag hör barns konflikter så känns de naturligtvis ibland som bagateller och jag kan ofta inte förstå hur de kan lacka ur för vissa saker men det är väl för att jag helt enkelt blivit för gammal. För barnen är det ofta fullständigt allvar om än obegripligt.

Vuxnas konflikter kan vara värre, i alla fall ibland. Ofta är skälet större även om det givetvis händer att vuxna bråkar om rätt fåniga saker de också. Men om man blir riktigt osams så är det nog oftast ganska allvarligt. Släkten är nog värst. Blod sägs vara tjockare än vatten och konflikterna blir därmed värre, liksom möjligheten att förlåta. Sorgligt! Eftersom jag är född utan en enda långsint gen så har jag ibland svårt att förstå att folk inte bara kan reda ut saker och gå vidare och vara polare men det kanske är jag som är konstig. Så är det nog?

Jag hoppas ni som befinner er mitt i konflikter tänker på att livet kan förändras som i ett trollslag och man kan ångra en fånig osämja bittert. Ta vara på livet och förlåt varandra. Kram och god natt   

Jösses så trött jag är, trots att jag sov gudomligt skönt i natt med sällskap ;) Hela dagen i går och i dag har jag gäspat käkarna ur led. Allergi är helt enkelt förödande. Ögonen är såriga och jag ser för djävlig ut. Är Hassel verkligen ett viktigt träd elelr kan vi utrota det? Annars är denna mellandag utan skoljobb skön. Jag har jobbat men det var betydligt lugnare än förra onsdagen med betydligt mindre stress.

Jag längtar så till sommaren eller i varje fall tills snön försvinner. I morse var det -8 ute och det var ju måttligt kul, solen kom fram på eftermiddagen när jag och vännen B satt på Italienpizzerian och åt pasta. Det var upplyftande. Att sjunga i kör är också upplyftande och så bra för själen. Nu ska jag sova, förutsättningarna inte lika mysiga som i går men utan öronproppar, man måste se det positiva i varje ögonblick ;))

allergieländet! Förr året blev jag helt plötsligt allergisk mot något som blommade mycket tidig vår. Förståsigpåare påstår att det är hassel, ett eländig allergiframkallande träd. Jodå jag är glad att jag inte är allergisk mot björk, men detta är nog så illa. Förra året rann ögonen konstant i tre veckor (jag tror i alla fall det var så eländigt länge) och jag provade mig igenom Apotekets hela sortiment. Nu har jag tiggt värstingallergitabletter av min älskling. De har ju fått honom att överleva djurinnehavet här, så kanske kan de även hjälpa mot hassel. Håll tummarna!

Annars har dagen varit ganska bra. Mina elever hade en rätt pratig men trots det trevlig dag. Jag fick ha musik med dom eftersom musikfröken var sjuk och det var grymt kul. Jag älskar att sjunga med dom för de sjunger så in i vassen bra. En student kom till oss i dag också, en ung kille på 19 och ni kan ju gissa effekten det hade på klassens små damer. Jösses, jag vet inte vart det ska sluta.

Kvällen har vi tillbringat hos pappsen som fyllt år. Vi hade inhandlat ett par mattor i golden retriverfärg (en nödvändighet där) som jag tror han blev glad för. Vi hade med oss pizza dit (ätbar sådan) och käkade istället för fika. Pappa envisades med att bjuda Finaste på wiskey sådär på måndagkvällen och det var ju tur vi åkte hem i tid, kunde blivit halvbra annars när man som vissa börjar jobba okristligt tidigt. Har också spanat in den rätt fina men onödigt dyra lägenheten. Nåja livet blir nog lysande enkelt och bra någon gång, eller.... kanske, kanske inte. Nya problem kommer väl alltid när gamla tar slut   

Är inte helt förtjust i att vara halvkrasslig, det har varit för mycket av den varan och jag har inte tid med sånt heller. På jobbet är hela tiden någon sjuk eller någons barn vi är aldrig fulltaliga känns det som. "Totte" (hon har själv valt det aliaset) har varit sjuk fyra gånger den här terminen och hon är normalt nästan aldrig sjuk. Tack och lov är hon stor nog att kunna vara ensam ibland så man behöver inte vabba varje gång. Nu är både hon och jag förkylda och nässprayen går åt flaskvis. Insåg i går att min darling hade lite emot kyssar vilket ju inte gör detta tillstånd trevligare precis, jag älskar kyssar så det är ju själva fan....;) Nåja han är nog körd ändå även om jag definitivt tror att det faktiskt är han som smittat mig, så han borde vara immun.

I kväll har han annat för sig så det blir skralt med kyssar men här finns polare på besök så jag behöver inte känna mig helt ensam. Det är himla bra med polare som både diskar och lagar mat när den ordinarie diskmaskinen är utflugen. På det sättet är jag en lyckligt lottad människa. För övrigt har jag ingen tur alls. Två Trisslotter har jag slösat pengar på denna vecka och inte vunnit ett nickel, irriterande! Säkert kommer fel låt vinna ikväll också, men vad fan, det finns en massa stackars japaner som har det för djävligt så vad är mina bekymmer mot det. Stackars människor, jag är grymt glad att bo i Sverige som bara har en enda naturkatastrof att oroa sig över. Försäkringskassan menar jag   

Förlåt att jag skämtar om saken men jag har faktiskt hört att humor hjälp människor att överleva de mest vidriga saker som krig och annat elände. Skickar därför en massa omtanke och humor till dessa stackars japaner och andra drabbade. Måtte ni inte dö av radioaktivitet också. Kärnkraft är ju en klok uppfinning föresten, skitsäkert när det blir jordbävning