Fröken Tulpan har fått vila ett tag, det borde nog jag också göra så att jag blir frisk. Har dragit med en "småförkylning" i evigheter som övergått till en grym hosta som aldrig vill ge sig. Nästa vecka är det höstlov som tur är och jag tänker kompa ut allt utom måndagen. Risken finns att jag skriver lite omdömen och IUP i alla fall men jag slipper prata hela dagarna och kan sova lite längre. Det blir bra det tror jag.

Tillvaron virvlar nog fram för fler än mig och det blir kvällens ämne. Jag är till stor del själv orsaken till min stressvirvel för jag försätter mig i situationer och ideella uppdrag som tar sjukt mycket tid men som är lika galet roliga. Samtidigt som det blir jobbigt, ibland nästan övermäktigt, är det det som får mig att överleva vardaglig tristess och jobbstress. Hade jag inte mycket att göra höst- och vintertid så klättrade jag antingen på väggarna av rastlöshet eller föll ner i depression, tror jag i alla fall, jag har aldrig vågat prova. Jag gillar inte vintern det ska jag fastslå direkt. Förra hösten och vintern var jag helt otroligt nykär och hade för all del helst bara kurat ihop här hemma (det gjorde jag också till viss del, med mina mått mätt i alla fall). Den här hösten är inte riktigt likadan så den fyller jag med en massa roligheter som sång, väldigt mycket sång. Så hosta är ju lysande bra, NOT.

Den skadliga stressen är alla övermäktiga måsten som man inte valt själv och som inte ger så mycket rolighet och jag känner av en del sådan också men det finns de som har det värre. Det finns de som är sjuka, ska separera, har nära anhöriga som är sjuka, är utan pengar eller jobb i min vänskapskrets och den stressen är inte bra för vare sig kropp eller själ. När jag tycker jobbet blir totalt överfullt av måsten försöker jag tänka på det som ett I-landsproblem. Jag har ju för böveln ett jobb och det är det inte alla som har. Inser precis i detta nu att när jag står i köket och har en hungrig dotter som gastar om mat och jag samtidigt önskar mig en tablett så jag slapp laga mat.... då ska jag tänka med tacksamhet på att jag inte är född på Afrikas horn och att jag ska vara gräsligt tacksam över att ha mat att laga. Det ska jag tänka även om jag glömt att handla, för frysen är nog aldrig tom här även om jag kan tycka att det inte finns något.

Oj så präktig jag blev i kväll då, nu fick jag lust att radera allt och skriva om något annat. Men jag säger som ungarna, orka....

För att övergå till annat så har jag ett och annat att säga om matbespisningspersonal och näringsriktig mat som ibland är f-n så viktigt och vissa dagar tydligen kvittar totalt. Än grinigare blir jag när jag inser att vi valde bort min favoriträtt i skolan, falukorv och stuvade makaroner, för det elände vi fick i dag. Snålhet, missunsamhet .... jag vet inte vad skälet är men ett problem är det. För övrigt hade vi en fullständigt magnifikt bra dag i skolan i dag, en dag av samarbete med idel glada och trevliga barn. DET ska jag tänka på nu och inte matsalar och snikenhet. Sov gott!

Det har blivit lite dålig uppdatering här. Dels har jag inte haft tid och dels inte ork. Kvällarna har blivit sena efter stressiga dagar så därav frånvaron. En annan orsak är valet av ämne. Kärringbesvär var inte så ofta förekommande och ganska snart uttömt så jag måste nog byta tema på bloggen snart igen.

Fast jag har ett besvär som jag inte vet om det är en övergångsart eller ett stressbesvär men det är glömska. Då menar jag närminnesbesvär. Jag har insett att jag inte kan komma ihåg saker ens en halv minut. Om någon säger åt mig något i lärarrummet och jag ska gå till klassen så har jag glömt det innan jag hunnit upp för trappan. Vips borta bara. I går sa min mycket goda vän B att hon skulle åka i hissen på vår teater (det är ingen lek och man kan behöva lite assistans) och jag skulle kuta ner och möta upp och trampa på golvet så hissdörren skulle gå upp. Jaha på två sekunder var det borta, när jag en halvtimme senare ser B i köket inser jag att; helvete  jag skulle ju se till att du kom ur hissen!!! "Jo jag vet, nu gick dörren upp ändå annars hade jag väl suttit där än" var svaret jag fick. Herregud detta kan få oanade koncekvenser. Att jag får leta en lång stund efter bilen på parkeringsplatser för att jag aldrig minns var jag ställt den, det kan jag leva med, men att glömma sina vvänner i hissar det är inte bra. Jag har bestämt för mig att jag har hört talas om något hälsokostpiller som ska förbättra minnet, undrar vilket det var? Kanske ska googla   

men gammal blir man. Inser det eftersom min Totte nu tydligen skaffat sig pojkvän! Som skickar hjärtan och skriver att han älskar henne på fb. Hjälp! Alltså R har du sett detta? Gör nåt!

Hehe (är egentligen inte så nervös men hennes pappa kommer bli). Är lite impad av denna grabb för sånt sa (skrev) minsann inte vi till varandra på mellanstadiet. Jag minns klart och tydligt att jag och min bästis M var ihop med J och P. Jo då inte så konstigt men det märkliga var att vi inte riktigt kunde bestämma oss, så jag var ihop med P i två veckor sen J i två sen P igen osv och M tvärtom.(Jag var dökär i P men det är ju möjligt att han var kär i M som var kär i J....ja ni fattar att lösningen var klockren). Det där höll väl på i nåt halvår i taget. Ibland var det lite knöligt att veta vilken vecka det var, vem man var ihop med alltså, just den veckan. En försmak av det barn drabbas av i dagens skilsmässo-bo varanan vecka-samhälle. Träffades vi över huvudtaget så satt vi mest på våra cyklar och snackade eller åkte och kollade när de spelade fotboll. Vi varken sa eller skrev små lappar (datorna var inte uppfunnen) att vi älskade varandra, no, no, sånt skrev vi i våra dagböcker, på sin höjd.

I sexan hade vi dock lite avancerade partyn. Jag minns speciellt ett där klasskamrat G hade föräldrafritt party. Vi drack inget starkare än läsk, det var inte  grejen. Men G hade placerat ut sängar och madrasser över hela radhuset så vi fick var sitt ställe per par (man var tvungen att vara ihop med någon och jag minns att J och jag blev ihop i sista sekunden för att säkert få komma). På sin madrass skulle man hångla. Jo då, så var det, kan tillägga att när man går i sexan har man inte så stor repertoar, eller fantasi för den delen, så man tröttnar efter en stund och jag minns att J och jag viskande väste till varandra att vi hellre ville äta chips och dansa. Istället höll två försigkomna klasskompisar kurs i tungkyssning och det var för all del intressant. Sen kunde vi öva på det ett tag och sen minns jag att jag nästan somnade av kramp i tungan och tristess. 

Nu funderar jag på vad dagens ungar tar sig för.... måtte det vara oskyldigare än på det frigjorda 70-talet.

Hångel måste vara för 47-åringar som vill undvika övergångskvarteret. Ja det fastslår jag; mer hångel åt kärringarna inte åt barnen   . Puss på er!

Känner att jag nog måste ta tag i den här lilla bloggen också. Kanske var tanken på att skriva om övergångsbesvär lite tokig för jag har inte tillräckligt många, besvär altlså. Nu är jag förstås lite förkyld, kan man tillskriva det till kärringsjuka? Jag var faktiskt nyss förkyld så jag begriper inte varför det ska vara nödvändigt med mer snorande. Irriterande värre. Hostar gör jag också lite grand, inte heller kul. 

Mitt "tantigaste" problem just nu är när jag ska ta in pelargonerna. Jo jag har verandan full av pelargoner och när jag tar in dem är det vinter, förstår ni. Och för att säga som sanningen är så HATAR jag vintern. Jo det är sant, jag gillar varken att åka skridskor, skidor eller pulka (möjligtvis det sistnämnda efter en hundspann). Jag gillar INTE att skotta snö och framförallt INTE att betala elräkningar eller köpa vinterdäck. Det enda förmildrande över vintern är julen. Julen är ok, december kan jag leva med men inte resten av vintern. Jaja jag vet att det är fint med snö, det lyser upp, jo men visst, men det är ju aldrig lagom. Två cm snö, så det blir vitt och inte grådaskblöttgrått ute, och max 3 grader kallt - är för all del helt ok om man tänker att alternativet är grått, mörkt, blött och kallt. Men det är ju så sällan just det tillståndet inträffar. Jo jag vet att det är myggfritt, jo det är positivt!

Men gott folk man ska inte gnälla i förväg. Just nu är det brittsommar, varmt och skönt och vackrare än vackrast ute. Bara att njuta medan det varar. Njut med er och tänk inte mer på vare sig vallningar eller vinter. Jag tar nog inte in pelargonerna förrän tidigast nästa helg va?