Obegriplig ondska drabbar världen, oss, dig och mig. Rent personligt inte så särkilt ofta, tack och lov. Det är sällan oförätter sker i ren ondska, ofta ligger annat bakom som sorg, ilska, vanmakt och frustration.

Det Norge och ungdomarna på Utöya drabbats av verkar dock vara ren ondska. Man glömmer nästan det hemska som hänt inne i Olso för de makabra skjutningarna på ön. Hade enbart det i Oslo hänt hade det varit ofattbart nog, men nu är det så vidrigt så det inte finns ord.

Det finns ingen ursäkt eller förmildrande omständighet för detta. Ingen hemsk barndom eller uppväxt kan ursäkta. Sådant kan ursäkta att man mår dåligt och kanske också beter sig felaktigt men man kan inte skylla på det hela livet och det finns fan i mig gränser. Någon gång måste man bli vuxen och inse att man måste bete sig som en människa med ansvar.

När är man vuxen? I lagens mening vid 18 men det kan man nog diskutera. Ungdomar i dag bor ofta hemma längre än så och curlas friskt av sina föräldrar. När jag var ung flyttade de flesta hemifrån så fort de kunde utom någon enstaka som ville spara pengar och få kläderna tvättade av morsan. Hm, ska kanske inte nämna hur vi andra såg på dessa.... Curling fanns alltså även på den tiden även om ordet i huvudsak syftade på en sport med sopning som inslag. Jag vet inte om det har den minsta betydelse då det gäller ondska men jag tror ansvarsbristen påverkar till att många unga beter sig som skit mot andra. Speciellt på nätet när man inte behöver se den man slänger elakheter till i ögonen.

En kvinna satt i morse på TV4 och pratade om just det på ett klokt sätt. Hon pratade om saiter där ett vidrigt beteende och språk var kutym och säkerligen präglade dem som befinner sig där många timmar varje dag. Jag tänkte att fb och bd och annat kan vara nog så vidrigt om det startar. Det har jag skrivit om förut.

Riktig, äkta vänskap och känslan av att det jag säger och tycker betyder något för någon annan är nog det som håller människor friska. Jag tror vi behöver det mer än någonsin.

För övrigt är jag imponerad och nästan lite kär i Norges stadsminister, han hanterar det här fantastiskt och säger saker som känns som att de kommer inifrån och inte från en manusförfattare. Sånt här är inget man kan förbereda sig på och repetera man måste vara äkta.   

Funderar lite ibland....haha ja jag gör ju det fast jag borde nog stänga av hjärnan istället. Nu har jag funderrat på det där med om man menar vad man säger. Ni vet man träffar nån i affären och det kan låta så här:

Jag: Hej hur är det?

X: Jättebra, själv?

Jag: Jo då bra, lite allergisk bara.

X: Trist, ja ungen har haft streptokocker tre gånger men nu är allt bra och bara fint. Vi måste ses, vi kan väl ta ett glas vin nån kväll?

Jag: Visst jag är ju ledig, kan när som helst.

X: Kul vi ringer.

Hm ibland undrar jag hur samtalet skulle bli (det här är för all del helt påhittat men man har ju haft tusen liknande) om jag svarar; jag mår skit, hela livet har krackelerat, jag var superlycklig i vintras och nu är allt åt helvete. Heppa! V em orkar ta sånt? Så det svarar man naturligtvis inte. Känner jag personen väl och jag vet att vederbörande läser alla mina bloggar eller nån i alla fall kan jag kanske svara; jo det rullar på jag överlever och ibland är det till och med riktigt bra, eller nåt liknande.

Till nästa del i samtalet: Ringer man och bokar in vinkvällen? Förmodligen inte. Det mesta är bara något man säger eller för all del i denna cybervärld skriver. Man ska fika, dricka vin, åka på picknick och allt möjligt, men om man mot förmodan försöker få till det, så stupar det ofta på tidsbrist. Alla är vi fullt upptagna med våra liv. Själv ska jag hinna allt dessa saker på sommarledigheten och aldrig blir ens en tredjedel av. Det är lika trist varje gång och ibland undrar jag vad jag gör med min tid egentligen. Vad gör ni med er?

Hörde en jättkort snutt på dagens Sommar och det var tänkvärt eftersom en människa som arbetar inom psykvården pratade. Hon pratade bland annat om sociala medier som det här med bloggande, facebook och twitter och dess för- och nackdelar. Det finns mycket skit så mycket är klart, massor. Men det finns en del bra också för alla de man inte tar sig tid att träffa kan man i alla fall skriva nåt snällt till på fejjan. Elakheter ska man hålla sig för god för.

Frågan är om man ska testa en veckas full ärlighet i de där samtalen som uppstår? Verkligen svara på frågan om hur man mår just då. Se till att; bestämmer man sig för fika så fikar man, ta mig fan. (Just den meningen ger mig besk smak i munnen eftersom jag skulle ha fikat med en kompis i dag och det hanns inte med precis som i fredags då vi skulle lunchat och ändå går jag runt och tycker jag har tråkigt rätt mycket av tiden). Men man borde kanske testa?

Förundras över mig själv och hur korkad jag måste varit. Så förbannat korkad som trodde på det jag hörde och det jag kände och att det var på riktigt och besvarat. Jag brukar verkligen inte vara så dum eller.... det kanske jag visst är? Jag kanske kan bli förtrollad och hissad upp i luften och nedsläppt med en duns även om det nog händer max vart 15:e år eller så. Känner att jag kanske rent av kan tänka mig kortare intervaller, måste vara åldern.

Synen på sanningen är olika för olika människor uppenbarligen och hur man går vidare likaså. Definitivt det.  Mitt problem är nog snarast att jag inte förstår. Inte förstår hur känlor kan ändra sig så fort och plötsligt. Inte förstå att man ger upp av motgång även om den är nog så tuff. Jag är inte en person som ger upp i första taget, speciellt inte utan att försöka, verkligen försöka, lösa saker. Men man är olika som sagt. En del tar den enkla vägen när verkligheten kommer i kapp.

Jag vill fan ha tillbaka min människokännedom, jag vill se innanför skalet och inte göra dundermisstag. Fast man ska ju lära sig av misstagen sägs det. Bha, inte jag inte.

Nåja det är bara att streta vidare i djungeln av misstag kan jag tro. Självklart skulle livet bli fattigare och tråkigare utan "misstagen". Fast jag skulle gärna hitta nån som inte var ett misstag men som ändå överöste mig med fantastiska sms och som satte mig på piedestal utan att jag behövde trilla ner och slå mig så förbannat.

I dag hörde jag en stund på dagens sommarpratare och precis som varje dag irriterar jag mig på att jag missar detta program så gott som dagligen trots att det nästan alltid är bra. Det var en jägarmästare Carl-Gustav Wachtmeister...hm låter ju så där, inte min intressesfär direkt. Men ser ni han var klok han eller snarare så kände jag mig besläktad med honom eftersom vi båda har våra känslor i magen och inte i hjärtat.

Så är det! Jag känner allt i magen, rent fysiskt. Ta oro eller rädsla t ex det känns direkt i magen som ett stort hål som bara gräver sig till mer utrymme. Möjligtvis är oro och rädsla eller allra helst kombinationen av dess känslor världens bästa men ack så otrevliga bantningsmedel man får inte i sig en bit. Sorg, smärta, ledsenhet, ångest allt sådant känns rent fysiskt i magen, som om någon håller på att slita ut tarmarna på en. Glädje och lycka likaså, då bubblar det istället. Trygghet ska vi inte tala om, då är magen full med naturlig Aktivia eller Bifilus eller vad det nu heter. Ilska börjar också i magen, så sa denne kloke man, och pubblar sedan upp till huvudet och kommer ut och oj så det kan komma ut. 

Detta får mig att tänka på elakheter på nätet. De senaste dagarna har två unga människor jag känner beklagat sig och råkat ut för sådant på fejjan. Jag gissar att elekheterna och lusten att sprida osanna rykten och skriva taskigheter också fortplantar sig i magen och sedan kryper upp i hjärnan och ut i fingrarna som dunkar på tangenterna. O så lätt det är att spy ur sig saker då när man inte har människan framför sig och oj så man säkert kan ångra sig efteråt. Jag tittade på en av dem som spred elakheter, loggen var öppen, och oj vilken liten rädd och olycklig tjej som verkade dölja sig bakom den fasaden! Religiös också till råga på allt, men så liten och rädd. Så är det nog ofta, anfall är bästa försvar.

En gång i tiden lärde jag mig en sak och det är att man inte ska peka finger åt andra för då pekar tre fingrar tillbaka på orsaken!......... Det är därför militärer och maktmissbrukare alltid pekar med hela handen, någon har talat om detta faktum för dem.

Vad ska jag skriva? Jag vet inte...

Vad ska jag göra? Jag vet inte...

Vad ska jag äta? Jag vet inte...

Vad ska jag tänka? JAG vet inte...

Vad ska jag tycka? JAG VET inte...

VAD SKA.....? JAG VET FÖR HELVETE INTE!

Tja så känns det just nu, kan nån vänlig själ ge mig nåt förslag kanske?

Inser att mer koffein ska jag inte ha, nåt lugnande kanske eller en god idé som sagt. Det är sommar, det är semester och ja jag kan både klippa gräset och sortera papper eller olja verandan eller städa bilen. MEN DET VILL JAG INTE!

Larv, fjanteri, feghet eller medvetenhet ja det är frågan? Dagens feghet gjorde mig förbannad helt enkelt och jag tänkte att nu får det väl ändå vara nog på larvet. Fast det kanske är meningen förstås att jag ska tycka så? Frågan är hur beräknande människor kan vara? Jag komemr oftast på det där beräknandet efteråt och inte i tid innan för att planera själva beräkningen. Men jag är jag och du är du och vem vet hur andra tänker? Sannerligen inte jag.

Jo jag vet att rädsla kan vara befogad ibland, I´m a dangerous woman, I know! BILSPEDITION! Men lite stake måste väl ändå finnas. Rädd för vadå? Jodå jag kan gissa. Hm och jag är väl ingen snäll flicka jag inte, såna kommer till himlen och vi andra hur jävla långt som helst  

För övrigt funderar jag lite till och från på Ulla Skoogs så "förnuftiga" ord;

"Bästa sättet att komma över en karl är att lägga sig under en annan".

Ops nu fick jag väl varenda manlig bekant att springa och gömma sig långt ut i skogen. Skoja bara lite..... och ja, jag vet vad fler prickar än två betyder! 

Gimme, gimme, gimme - a man after midnight.... ni får ta den på You Tube själva för jag kunde inte lägga in den här. Ha en trevlig kväll hör ni! Morrrr!

Kan man säga. Denna dag startade lite kallt och grått. Hade ett besök hos kiropraktorn inbokat. Han gör sitt bästa för att både justera min nacke och få mig på andra tankar. Kan inte låta bli att undra vad som sagts till honom och känner att det vill jag nog i så fall helst slippa veta. Fast han har säkert rätt i sak för det var det där med piedestalen!

Efter detta blev dagen utmärkt en stund, en nice fika med Mr Z på Java där vi utrönte livets enkelheter och svårigheter. Vi tog en promenad över stan och han tvingades också genomlida min rea-genomgång på HM. Jag hade dock inte hjärta att låta homom lida så länge så jag får nog kolla vidare en annan dag. Det stora köpcentrets HM är tämligen värdelöst så man måste in till den stora staden eller allra helst till Karlstad eller Göteborg men då blir det knappast nån rea längre. Vi velade ett tag om vi skulle gå på pub på kvällen men hoppade det efter mycket velande kan man säga.

Hem och försåg mig med den kulinariska läckerheten potatis som jag nu är orimligt trött på, så trött att jag ämnar kasta resten av resterna. Började fundera på vad jag ska göra med min barnfria semestertid och funderade på Bluesfestival i Åmål, Visfestival i Västervik eller ett besök hos bästa M i Halmstad. Låter ju lysande alltihop men inget funkar för ingen kan hänga med och M är inte ledig ett endaste dugg. Alltså föll jag ihop som ett deprimerat korthus igen, bläää. Inget blev kul alls. Men så ringde en kusin från Kungälv och förärar med ett besök i morgon vilket är trevligt, kanske blir det lite pub på kvällen om vädret är bra. Det som annars räddade tillvaraon var teven för en gång skull. Tisdagar är guld, det startar med söte Måns, sen mördas dom i Midsomer vilket är min favorit, sen lagade den sexige Morberg mat och sen var Hyasinth fullstädigt obetalbar. Fan tur man kan glädjas åt teven! 

Inser att jag kanske får ägna den barnlediga tiden åt läsning och nöja mig med att se fram emot den spanska resan. Sånt är livet, inte alltid som man vill men ska ta vara på det som är bra. Oj vad lätt det är att säga....

Har precis skickat i väg Totte på segelsemester med sin far och hans familj. Alltid lite sorgligt även om det också ger en viss frihet att hitta på vad som helst. Nu när jag inte har några djur längre så skulle jag kunna dra iväg vart som helst...om jag hade pengar förstås.

Frågan är vad jag ska ta mig för? Man kan ju gå på pub varenda kväll om man har nån att leka med. Är dock ganska säker på att flertalet av mina vänner är bortresta eller inte alls barnlediga just nu så det kan bli svårt att få till. Jag är INTE typen som svansar i väg mol alena det kan jag säga. Pratade lite med en god vän om att dra iväg någon stans där det är överkomligt prismässigt men vi får se. Det är ju juli så risken finns att vädret börjar trilskas också. Bästa M har flyttat till Halmstad så om hon är ledig kanske den gröna faran får styra 40 mil söderöver några dagar.

Den som lever får se. Nu är jag sugen på sushi och helst sällskap men det känns osannolikt att det går att få till.... ska jag orka ta mig till den japanska? Annars har jag gott om potatis ;).