Det är säkert ett tecken på kärringsjuka. Just nu har jag ont i örat! Inte örsprång eller nåt sånt inuti örat, utan utanpå. I den övre delen av örat i brosket. I går bara helt plötsligt, sved det till och det har gjort tokont sen dess. Hur f-n kan man ha ont i broskdelen på örat så man knappt kan tänka på nåt annat i två dagar? Det blev illrött och jag tänkte att en geting eller något annat otyg stuckit mig. Nu syns inget rött med det gör ont för det. Nu har jag börjat fundera på om glasögonen trycker på nån nerv, har man nerver i broskdelarna av örat? Inbillningssjuka är en annan teori. Jag sover snart på saken tror jag.

Annars är jag lite nyfiken på vilka två personer som kollar in Frk Tulpan även de dagar jag inte skriver något. Spännande, måste vara några med övergångsbesvär som spänt väntar på vallningar och annat latjo. Jag har så mycket att göra att jag inte hinner tänka på övergångsbesvär så jag vet inte riktigt om jag har några. Men håret blir förstås grått om jag inte bleker eller färgar det. För tillfället är det rätt blekt efter både färgtuber och solblekning och helt ok. Men snart kommer det grådassiga fram och när vintern kommer vet jag aldrig riktigt vad jag ska anta för hårfärg. Blått har jag aldrig testat, fast det kanske jag ska vänta med tills jag når den aktingsvärda åldern av 90 (om jag nu gör det med tanke på alla hemska sjukdomar jag inbillar mig att jag har, det kan nog vara en pytteliten tumör i örat). Illrött är lite jobbigt om än välbeprövat, för då syns det grå verkligen tydligt när det växer ut. Det kanske får vara som det är, en klippning är det dock hög tid för. Kluvna toppar är mitt andranamn.

I morse när jag vaknade efter att ha lagt mig vid 22.30 i går var jag knappt kissnödig! Märkligt, det har nog aldrig hänt förut. Snarare inträffar fenomenet att jag kutar upp nån gång per natt då och då. Jag blev märkbart förvånad men insåg att huvudet värkte lite också. Vätskebrist eller? Ja inte drack jag så där jättemycket i går kanske men förmodligen som vanligt, tror jag.

Hm har nu detta med övergångskvarteret att göra? Vem vet? Jag har i alla fall inhandlat en stor flaska Ramlösa i dag som jag börjat pimpla i mig. Kolsyrepatronen är slut i min apparat och jag får aldrig tummen ur att fixa en ny. Men dricka är bra (och kanske inte bara rödvin ;) det är jag säker på så det blir nog till att fixa detta.

Jakten går vidare. Mina stressutslag och värkande leder måste tillhöra något annat än klimakteriet. Att jag får ont i rumpan och baksidan på låren skyller jag på att jag sitter för mycket vid datorn på en taskig stol. Mot det finns bot för i morgon ska jag få utnyttja mid födelsedagspresent från bästa H. Hawaiansk massage tror jag det är, det heter nåt annat men jag orkar inte springa och hämta lappen. Han sa att de gav sån på Hawai i alla fall. Och att de som ger sån där är rena medicinmännen, hoppas att hon som ska knåda på mig har lite häxkrafter i alla fall. Spännande värre!

Jag längtar till sommaren! Jo så är det. Normalt älskar jag hösten men årets september innehåller för mycket regn, de fina dagarna gillar jag dock. Kanske känns hösten hiskeligt lång eftersom första delen av sommaren var så obeskrivligt tung. Jag kunde inte tänka att det skulle vända och kännas helt ok igen, då kändes all skit oöverstiglig. Det var bara att rådda runt i skiten.

Då fick jag ett tips, skriv en låt eller två. Man ska skriva när man mår som sämst. Det gjorde jag och glömde bort den. Skickade iväg den häromdagen till någon som kan sätta musik till och vi får väl se. Den blev grymt sorglig. Rådet var klokt, jag hade aldrig kunnat skriva den nu för jag mår inte tillräckligt dåligt. Lovely - jag mår inte tillräckligt dåligt för att skriva en så sorglig låt  .

Hopp! Ett rätt skönt ord faktiskt. Det blir bättre, det är bättre, mycket bättre faktiskt. Trots hotande väntande klimakteriebesvär. Men vad fan såna går också över sen kan man få latja runt som en lite överjävlig tant som lägger sig i allt hon har lust till. Ni har väl sett youtubeklippet med tanten som sopar till BMW:n så krockkudden löser ut? Sån ska jag bli men först 30 år efter klimakteriet. Innan dess ska jag ha några fantastiskt häftiga och sexiga år. Det har jag läst på nån löpsedel till Amelia tror jag ;)). Sov gott    

Denna kloka kvinna är min stora idol. Hon är 12 år yngre än jag och jag kan bara tänka mig vad hon kommer kunna göra av ämnet klimakteriet. Nu ikväll har jag återupplivat minnet av hennes fantastiska show "Dyngkåt och hur helig som helst" som jag såg i vintras. En föreställning man omväxlande gråter och skrattar till. Boken är ännu mer omfattande och hur rolig och sorglig som helst. Den ger bra perspektiv på separationer och hur man kan se på dessa. Hennes ord om att har en relation inget fungerande sexliv och inget skratt så är den död har etsat sig fast. Man måste ha ett kitt som håller ihop och det är sex och humor. Självklart kan sexlivet ha pauser (som när man fått barn, hennes cyklopliknelse är obetalbar) men inte för långa. Skrattet är nog ännu viktigare man måste kunna skratta ihop och åt samma saker tror jag. Gemensam humor det är grejen.

För att fortsätta på tantproblematiken tänkte jag komma in på just det, brist på skratt. Jag minns när min mamma påstod att hon var i klimakteriet. Hon var bara 45 och påstod att hon hade så stora problem. Jag tittade på henne och utbrast "men morsan du är ju inte ens 50" varpå hon snörpte på munnen och sa att det minsann var olika. Jag vet inte om det var så eller om hon förberedde sig på det som komma skulle med någon sorts fasa och skräckfylld förväntan (jag har alltid trott det senare) nu kan jag tyvärr inte fråga henne eftersom hon dessvärre inte lever längre. Det är ofta jag skulle vilja fråga henne om saker, saker som bara hon skulle kunna svara på, för pappa varken minns eller så vet han inte. Jag tror hon som alltid fasade och samtidigt "ville" ha besvär för det gav en sorts identitet. Kanske är det så för vissa människor. PMS ger en ursäkt, klimakteriet en annan, mens en tredje.... ja alla kvinnliga tillstånd ger ofta ursäkter för dåligt humör. Speciellt för män, hur ofta hör man dom inte viska "pms" till varandra om nån kvinna surar ihop. Det kan göra mig galen men även kvinnor tar till ursäkten. Kanske är det också så att dessa ovan beskrivna tillstånd ger oss rätt till taskigt humör.

Jag är i klimakteriet så jag har fan i mig rätt att bli förbannad och skälla ut dig din jävul! Bara så mycket du vet det!

Om man vänder på det kan man ta det med lite humor. Har man dängt till nån i rena ilskan så kan man kanske skylla på klimakteriet och påstå att; "vad fan det får du väl ta, jag är bara på väg genom övergångskvarteret, du är väl ingen sillmjölke heller?" Undrar om man kan skratta åt det då och behålla humorn och skrattet? Klart värt ett försök i alla fall. Växla mellan skithumör och gapskratt bara, gör det!         

Nej för det är fult, nästan som att ljuga. Jag skrämdes tydligen ofrivilligt för i morse fick jag förklara att jag inte varit på sjukhus natten lång utan bara tackade för nåt helt annat. Bloggarna kontrollerades noga efter hemska förklaringar men här gick bara att hitta dravel om vallningar och indiankvinnor. 

Nåja inget större fel på nån jag bara tackade för snälla inlägg på fejjan men tanke på min höga ålder. Kan brist på skrollningsförmåga vara ett tantrelaterat problem tro? Undrar om det finns nån sorts kapslar som hjälper. Det finns nämligen kapslar och piller, säkert pulver och plåster mot både vallningar och torrhet (hmfr). Uringvägsinfektioner av för mycket sex kan man minsann få och tydligen av minskad östrogenproduktion också. Inte kul alls.

När jag själv fick denna åkomma två gånger på kort tid (kan tillägga att jag inte tror det hade med östrogenet att göra) så rusade jag in på vårdcentralen, super-kissnödig fast jag nyss kissat. Männsikan i kassan tittade på mig och påstod att jag skulle hålla mig i en och en halv timma innan jag kunde kissa. Trots hela väntrummets eländiga åhörare väste jag klart och tydligt att "det kan du fetglömma, jag kan inte hålla mig fem minuter för helvete, ge mig en mugg och en toalett annars kissar jag här på ditt golv" varpå damen såg smått skräckslagen ut. Räddad blev jag av en förstående människa från labb som insåg att där stod en jäkligt kissnödig människa med urinvägsinfektion varpå hon gav mig precis vad jag ville ha.

Sköterskan som sen såg till att nån doktor ringde in recept på antibiotika spände ögonen i mig och frågade om jag hade en ny sexuell relation och därmed hade mycket sex? Jag är ganska oblyg av mig så vi redde ut den saken direkt. Hon spanade då in mitt personnummer och tillade; att om det fortsätter att bli så även när ni blir mer "normala" så kan du få östrogenvagitorier. Vad fan?!!!

Det behövs inte nu heller men det kanske inte helelr beror på åldern....  

Jaha så har jag då googlat på klimakteriet och insett att jag borde flytta till..... vänta måste kolla igen....till Yucatan (och bli Mayakvinna, alltså indian om jag är rätt informerad) de har nämligen inga vallningar eller till Botswana för de har ökad sexlust och inte minskad (verkar bäst va?) eller möjligtvis Japan för de har enligt wikipedia milda klimakteriebesvär. Nu har de ju lite skakiga kärnkraftverk och det skulle möjligtvis ge mig nervösa besvär istället.

Värmevallningar ska vara det valigaste "tantbesväret" och det slipper alltså Mayakvinnorna och då ska man ta i beräkningen att de väl har varmare klimat?! Fast jag har hört att det kan vara ruskigt kallt i bergen där indiander bor. Inser dock att jag inte har en susning om var Yucatan ligger. Jag jag vet att jag givetvis kan googla på det med men jag orkar inte just nu.

Botswana får mig att tänka på Damernas detektivbyrå och ja det stämmer nog det där med ökad sexlust för de verkar tillfreds med livet i den boken, ja kvinnorna alltså. Mma Ramotswe (ja jag erkänner att jag googlade igen och inte mindes, men jag har läst boken) har minsann inga klimakteriebesvär utan tar livet för vad det är och kör på. Inget ska hindra henne och definitivt inte att hon är kvinna. Kan inte tänka mig att hon har vare sig vallningar eller minskad sexlust. Att hon skulle diskutera sin sexlust öppet är däremot otänkbart, tror jag, men hon märker minsann karlars intrresse och utnyttjar givetvis saken om det löser hennes fall. Underbar kvinna.

Botswana är kanske lösningen i alla fall några år tills faran definitivt är över. Frågan är vad jag skulle göra där, detektiv är nog uteslutet? Jag tror inte att en vit kvinna som inte kan setswana (språket, ja jag googlade) har så  mycket att hämta runt vare sig mysterier eller otrohetsaffärer. Sen har Botswana ingen kust och ska man bo i Afrika så känns vatten som en nödvändighet. Nja jag får forska vidare i detta i morgon. Sömn är säkert viktigt, särskilt om man ska vakna av vallningar ;)). Sweet dreams.

Från och med i dag får denna blogg ett nytt innehåll. Fröken Tulpan ska bli tant eller kanske först en dam (som min otroligt unga syster skulle säga, hur fan det nu skulle gå till). Kvinna känns kanske bäst för tillfället men om endast tre år fyller jag 50 år och det känns tryg.... nej jag menar tungt. Eller jag vet inte?

Man ska ju hamna i klimakteriet eller i övergångskvarteret som vi säger i mina kretsar. Om detta tänker jag skriva. Jag är osäker på om jag märker något av detta så omtalade fenomen. Jo jag svettas på nätterna, i alla fall om det är varmt. Jag gillar att sova i ett iskallt sovrum men det har jag gjort i 20 år, tror jag. Jag kan inte påstå att jag vaknar på nätterna av att jag badar i svett men det händer att jag vaknar av att jag snarkar, gud förbjude. Jag minns i min ungdom då jag näst intill dödade min sambos bror för att han snarkade i min lägenhet. Jag hatar tanken på att jag snarkar, det ger mig mer ångest än svettandet, åtminstone om det sker på nätterna.

Mensen ska krångla. Jo då sen jag började med väsentligt ökad mängd sexuella aktiviteter, efter visst uppehåll, som nu för all del har avtagit igen, började jag vidtaga försiktighetsåtgärder som minipiller. Och plötsligt krånglar den. I dessa små piller finns det enbart gulkroppshormon vilket alltså inte ska vara lika farligt som andra varianter i min ålder. Jag vill varken drabbas av blodproppar eller cancer om jag kan slippa. Dessa små rackare till piller gör att man inte har koll på något. Det kan gå månader utan en bloddroppe för att helt utan förvarning strila i 14 dagar. Morrrr. Trodde ett tag att detta nog kunde vara övergångskrångel tills en kollega på 34 berättade att samma piller hade samma taskiga inverkan på henne. Nähä, tänkte annars att jag är nu så gammal att jag inte under några omständigheter (som sexuell aktivitet då) skulle kunna bli gravid. Måste erkänna att jag är för feg för att ta risken...även om den som sagt är obefintlig för tillfället. 

Andra tanttecken är taskig syn. Den har redan inträtt. Armarna är plötsligt inte tillräckligt långa och man tvingas betala hutlösa pengar för depressiva, som en god vän till mig skulle säga, glasögon. Nu finns det billigare varianter på nätet och till och med tävlingar där man kan vinna dylika saker så man bara behöver betala för själva progressviteten.

När det där kvarteret ska inträffa vet man inte. Det kan variera. Jag har en kollega som klagar vilt fast hon är tio år yngre än jag. Själv går jag och väntar på tecken mest hela tiden. 

Kom gärna med tips och idéer på vad jag ska skriva om kring detta ämne. Jag gissar att det är outtömligt.