Ops fick häromdagen ett litet mejl från facket att kommunen plötsligt kompenserat oss lärare med 200 friska kronor till i löneförhöjning utöver den där procenten vi redan fått då. Rackarns snällt. Sen ska visst spjutspetsar av oklar form få 800. Kan upplysa om att vi nog inte hade många spjutspetsar hos oss inte.

Jag känner mig grymt besviken på mitt yrkesval. Inte för jobbet i sig för jag älskar att undervisa men mot löneutvecklingen. Funderar allvarligt på att byta kommun eller yrke helt och hållet. Jag tror nämligen inte att det hjälper att visa framfötterna, att anstränga sig extra mycket, att vidareutbilda sig... inte så värst mycket i alla fall, kanske hade jag fått 800 om jag varit lite mer dataintresserad eller om jag jobbat heltid och inte en dag i veckan med annat (lite osäker där)?  Jag skulle behöva ha upp lönen mer än 800. Men byter man kommun kan lönen helt klart åka upp med 3-4000. Jag skojar inte! Jag har jobbat  4,5 år som behörig lärare, 8 år som chef och dessutom med en massa olika andra arbeten som jag faktiskt har nytta av inom skolans värld som ofta kan vara nog så sluten och isolerad. Jag har ändå jobbat sedan 1982 med uppehåll för att föda ett barn och att utbildat mig i fem år om man tar med komvux. Rackarns vad jag önskar att jag hade en teknisk gen så jag hade kunnat bli datatekniker istället. Men jag inser att det förmodligen aldrig gått. Jag hade säkert tagit mig igenom utbildningen (det gör jag alltid med saker jag ger mig fan på) men tänk på alla apparater som gått sönder på vägen, univeristetet och praktikplatserna hade förmodligen gått i kunkurs.

Nej det blir väl till att satsa på författarkarriären....mitt sommarprojekt.

Jo jag inser det, jag måste byta fokus. Det märkliga är att tillvaron liksom vimlar av tänkbara fokusbyten   men jag har likförbaskat samma fokus framför ögonen. Obegripligt. Annars kan månad efter månad gå och inget händer och inga tänkbara fokus finns ens. Nu är det tvärtom och då går jag runt som en enkelspårig idiot. Jag känner mig lite som en idiot faktiskt, utom ibland. Ibland är allt helt ok och inte alls så dumt och sen blir det fel igen. Tänk om jag kunde begripa hur andra tänker. Själv skulle jag tänka max en tiondel av det jag går runt och tänker.

Det var det där med att tokmotionera förstås det kan hjälpa men nu med denna ständiga åskrisk är jag måttligt sugen på att ge mig ut. Väntar bara på att nästa eländiga åskoväder ska dra in och avskärma oss från resten av världen. Nåja jag hann läsa en halv bok i går kväll och det var väl ok men Totte får spader av sysslolöshet. Åska, strömlöshet och sysslolöshet ger alldeles för mycket tanketid.

Om den kvava luften försvann så skulle jag kunna städa som en tok, det behövs, men kroppen och framförallt hjärnan orkar inte ett dugg. Nåja det kommer nya dagar, bättre dagar och nya fokusbytesmöjligheter   

En del skvaller är skönt skvaller det kan inte hjälpas. Man ska inte glädjas över fel saker men ibland så tappar även jag min godhet och glorian hamnar så där lite på sned. Nejdå skojar bara, jag är jätte snäll och förlåtande som f-n så är det faktiskt.

En del skvaller kan vara förvånande. Oj visste DU det? Ungefär så. Trodde det bara var jag och två till som visste detta. Nejdå jag och hon också.... ja ni vet hur det kan låta. Vadå hemligheter, man tror bara man har sådana och så visar det sig att folk har vetat i åratal.

Roligt och lite snäll skadeglatt skvaller med hjärta är bäst. Fick ett sådant också i kväll.

Avslutade med en mer allvarlig diskussion med följande innebörd. 

- Det är faktiskt stort att sätta sig själv åt sidan, att ödmjukt sätta andra före, jag tror det är en egenskap du gillar, en av de viktigaste!

- Naturligtvis, så är det. Den fantastiska snällheten och omtänksamheten om andra. Men den får inte gå så långt att man utplånar sig själv! Det vidhåller jag, det vidhåller jag!!! Jag är dessutom övertygad om, fullständigt övertygad om att man inte behöver. Man kan förklara, det kan man faktiskt och man kan göra det så andra förstår. Men man kan få träna. Inget går av sig själft. 

Sedan övergick diskussionen på något underligtvis till chefsskap och målsättning och jag undrade efter en lång utläggning om föreläsningar och annat hur säcken skulle knytas ihop och fick något sådant här till svar.

- När man lär känna sig själv, och det tar ett tag, så vet man sitt mål och då kan man nå det.

Solklart, hm solklart   

Några få kommer direkt veta vem jag pratat med ;)).

Oj nu är det högsommar. Två dagar med mer än 26 grader varmt gör hjärnan mosig. Brände hela dagen i går. Många går runt och är så bruna och fina och jag insåg hur superblev jag var när jag provade linneklänningen jag köpte. Så det var bara att pressa. Mina anlag för soleksem gör att jag måste ha minst solskydd 20 så det tar sin tid. Nåja lite färg fick jag. Kvällen i går tillbringades hos grannen och det var trevligt. Lite mycket blandning bara. Lyckades också ramla i trappan när vi kom hem och skrämde livet ur Totte. Jag tyckte inte jag slog mig så farligt men klockan 4 i morse vaknade jag av en jävulusisk värk i armen och ajg känner i kroppen i dag att den varit med om något mindre bra.

Jag startade dagen, efter att förvånats över sjusoveri här av mycket sällan skådat slag, på en glödhet veranda. djupa diskussioner fördes men jag vet inte om jag blev klokare direkt. Ibland är det svårt att få till något konkret. Antar det är meningen att jag ska leva i förvirrat tillstånd ett tag till.

I dag har Totte utan farhågor slängt sig i badbrottet medan kamrat I och jag vägrade att ens doppa tårna trots värmen. Kvällen ska tillbringas på pub inne i storstan medan Totte tältar hos grannen vars man snällt stannar hemma och passar allas barn medan jag tar frun med mig. En powernap och en kall dusch väntar innan cykelturen till bussen.

Ja tack

En varm hand

Ett varmt bo.

En varm kofta

att trä på de isande tankarna.

En varm kropp

att trä på kroppen.

En varm själ

att trä på själen.

Ett varmt liv

att trä på det isande livet.

/ Sonja Åkesson

Musslan

Hur det skaver och skaver

det onda lilla kornet

hur det gnaver och gnaver

mitt innersta kött

tvingar mig tätna

samla min motkraft

tvngar mig tåla

den främling jag fött.

/ Solveig Von Schoultz

Jag roar mig med att läsa lite dikter medan jag tittar på ett gammalt Mord i Midsomer. Håll till godo, det kan komma fler. Gillar Kristina Lugn men hon skriver så rasande långa haranger att de är jobbiga att skriva ner. 

Usch vad jag tänker mycket, önskar verkligen jag kunde stänga av. Det får mig snart att bli tokig tror jag. Om mina tankar kunde sättas på pränt blixtsnabbt skulle jag ha fyllt en hel serie böcker vid det här laget. När man måste skriva själv går det långsammare.

Jag fasar verkligen för några saker framöver. Mest över midsommar tror jag. Denna måstehelg då man måste göra bra, helst romantiska saker. Den ger mig ångestattacker. De sista åren har jag tillbringat midsommar lite halvpatetiskt kan man säga, kamrat R förstår vad jag menar med det. Det är jag trött på. Klart jag har vänner som säkert gärna firar midsommar med mig det begriper jag också men jag hade velat något helt annat.

Kan nån låta mig vinna på lotto eller få nåt stort arv eller så (jag känner absolut ingen rik person alls som skulle testamentera något till mig så det är högst osannolikt). Det skulle liksom hjälpa för då kunde jag ta Totte med mig till London eller nåt annat .... typ....

Nä men så kul det här blev då, går och knyter mig   

Jag tror jag ska säga som mina elever gör när man säger åt dom någonting.

- Jag har ont i handen!

Jag brukar fråga vad jag ska göra åt det, jag är lärare inte ortoped? Känner ungefär så över min egen hand som gör skitont helt oförklarligt. Höger också såklart. Det värker inte, så jag glömmer bort det och försöker lyfta eller klämma om något och nästan skriker rakt ut. Hypokondrisk som jag är tänker jag RA, RA, RA av värsta sort. Inte helt osannolikt heller eftersom min morfar hade denna vidriga sjukdom. Lite reumatisk värk kan jag ta men inte utvecklad RA, det helt enkelt vägrar jag få, så se för helvete till att gå över!!!

Nog gnällt. Nej föresten jag mäste gnälla lite om mat också. Jag verkligen hatar att laga mat och min kosthållning just nu har en del övrigt att önska. Totte får givetvis mat och jag är grymt tacksam för att hon är inne i en youghurtperiod även om laktosfri sådan kostar multum. På jobbet är de så duktiga och viktväktar, själv äter jag skräp någon gång ibland och går ....ner i vikt faktiskt. Kanske beror på sinnesstämningen och att inte intagen är så stora eller sker så ofta. Jag måste grymt tillstå att det finns vissa saker jag saknar från min sambotid i vintras. Kocktalangerna är en av dem...det finns ett par till.

I kväll har dock gjort en sund sak. Jag låg i skinnsoffan på verandan och läste i godan ro. Hade faktiskt ätit en minipizza, microvärmd sak, när telefonen ringde och Mr Z ansåg att vi skulle promenera i rask, med betoning på rask, takt vid Oset. Ja vad fan, varför inte, jag slängde mig i bilen och begav mig till stan. ja jag vet att jag bor mitt i promenadstråkens Mecka men här hade jag inget sällskap. Fick stå i bilkö på vägen in eftersom de galet nog asfalterar eller vad de ägnar sig åt så glöm motorvägen några veckor framöver, jag bara varnar. Nåja jag plockade upp den motionssugne herren och vi begav oss till småbåtshamnen. Där promenixade vi runt Naturens hus mm i 50 minuter i rask takt innan jag skyndade hem igen för att hämta Totte som var hos kamrat I och var vrålhungrig. Kamrat I hade gjort en pastasallad hon var stolt över men som givetvis inte dög åt min unge. Det fick bli en sväng till Mona-Lisa, ohungrig som jag var så beställde jag bara en barnpizza åt Totte. Tror ni inte hon smällde i sig hela pizzan! Jag fick i panik slita till mig en ynka tugga precis innan hon svalt hela lasset. Någon högre makt måste mena att jag ska äta något nyttigare efter denna nyttiga promenad. Så måste det vara   

Köpte en cd i går, det är inte ofta det sker nu för tiden så dyra som dessa är. Denna är dock signerad av både sångerskan och den fantastiska pianisten så 150 kr fick ses som överkomligt. Kan nog säga att den passar min sinnesstämning förträffligt. Vad märkligt det är att vissa saker bara passar in i en ens liv. Undrar vem som lämnat Anna-Lotta Larsson? Någon eller något måste det vara.

Alla kärlekssånger vi sjunger i körerna är också någon sorts tecken fast tvärtom. Dom handlar mest om en massa lycklig kärlek, fin sådan. Fick just ett mess som fick mig att tänka på annan saknad. Den efter mamma som inte finns mer. Denna dag ska man tänka på mammorna. Man kan också tänka på alla bra mammor som inte har sina barn kvar (ännu värre) på det ena eller andra viset.

Nä nu drog detta i väg alldeles åt galet håll. Hade inte alls tänkt mig något så här sorgligt. Totte kommer nog hem i kväll så vi kan fira lite mammadag och äta rabarberpaj annars får vi ta det i morgon. När jag drar mitt minne tillbaka så minns jag att min mamma tyckte Mors dag var kommersiellt dravel som affärerna bara ville tjäna pengar på ;) vi struntade dock i det och köpte något i alla fall så klart. Ibland hade hon bestämda åsikter min mamma. Namnsdagar firade vi aldrig heller, det fick räcka med Jul och födelsedagar då vi firade desto mer. En del tar chansen att äta tårta så ofta som möjligt medan andra, som vi, inte gillar tårta så värst. Kan bero på det kanske. Men det är nog tur för vikthållningen. Jag minns klart en klasskompis, de åt tårta för allt, namnsdagar, de var fyra i familjen med tre namn var, minst. De firade alla tänkbara dagar och alltid med tårta men så såg de ut som de gjorde också. Nej en kram och en tanke kan nog räcka för det mesta. Eller ett hjärta på fb.

Njut av dagen alla mammor, den är vår! Själv ska jag ta tag i det där med att klä på mig och få något gjort. Men jag har diskat det har jag.