För att summera 2020 letade jag rätt på en av mina gamla bloggar, Fröken Tulpan. Den har sovit i 7 år så det finns nog inga gamla läsare kvar och mest skriver jag nog detta för mig själv. 2020 ja, det var året då mycket skulle ske. det skulle bli ett bra år. Fröken T skulle flytta hemifrån vilket hon också gjorde. jag skulle därför kunna resa till Spanien på semester och bara betala för en person. Biljetter köptes till konserter, det var Håkan Hellström på Ullevi, The Ark i Örebro, Visfestivalen i Västervik som vanligt. Vi repade också på en mindre revy vi skulle spela i mars med bara några få föreställningar och sedan göra en stor maffig i november. På jobbet gick jag en fantastisk SKUA-utbildning (språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt) tillsammans med kollegan M. Vi åkte med jämna mellanrum till Stockholm och var efter varje gång fyllda av entusiasm. Under hösten -19 och början på våren förändrade det min undervising och jobbet var verkligen roligt. I januari började det komma rapporter om detta märkliga virus Corona, jag och barnen såg det inte minst på Lilla Aktuellt. Fruktasnvärt verkade det, men långt borta. I Kina hade de konstiga djurmarknader och ja det kommer säkert inte hit... Vi vet alla att det inte stämde. 

Pandemin var ett faktum. Vi fick ställa in revyn en vecka innan premiär. Stor del av revypubliken är 70+ och det var gruppen som verkligen skulle akta sig. Efter mycket om och men la vi ner allt repande under våren. Kören ställde också in. Sjukvårdspersonal gick på knäna och hela länder stängde ner. Allt kändes overkligt. För egen del som lärare så fortsatte det mesta som vanligt. Grundskolan stängde inte även om vi snabbt blev mer digitala och servade elver som var hemma. Hemma ja, det skulle man vara för minsta lilla symtom. Hur vet man när man är sjuk när man i princip aldrig är hemma för sjukdom? En sak gick automatiskt, när SKUA-utbildninben i mars blev digital och vi fick stanna hemma så fick jag magsjuka. En elak en och då var det bara att vara hemma såklart även två helt friska dagar efteråt. För övrigt var våren fylld av presskonferenser med Folkhälsomyndigheten. Stadsepedemiolog Anders Tegnell blev berömd på kuppen, så tillvida att en del fans tatuerat in hans nylle på kroppen. Dagar och kvällar var fulla av rädsla. På dagarna var man livrädd att hosta, liksom i butiker, på kvällarna rädd för att bli sjuk. Min gamla astma gav sig till känna och det var helt och hållet psykiskt. Man skulle hålla avstånd till allt och alla. Vi fick lära oss att nysa och hosta i smyg då ingen såg eller hörde. Presskonferenserna berättade hur många som låg på IVA, hur många som dog, vad vi skulle göra.

Som ni vet blev allt inställt! Allt! Inga konserter och inga resor. Hemester blev det nya ordet. Ingen trodde det kunde bli värre än under våren. Vi lärde oss vara ute. Aldrig har väl syrran och jag avverkat så många vandringsleder som detta år. Picknick med Krax hade vi också, allt för att träffas utomhus och inte vara nära varandra. Noll kramande! Men under sommaren lugnade det sig. Inga covid-19 patienter på IVA längre än någon enstaka. Jag och mina syrror och en svåger vågade oss efter mycket övervägande till Gotland. Där njöt vi verkligen av fint väder och lugnet på gården jag alltid hyr in mig på. På Gotland ville de gärna ha turister så de hade ordnat allt väldigt bra. Handsprit överallt, inte för många i butiker osv. Visby var rätt tomt när vi var där. Vi fick njuta av en underbar dag vid Blå Lagunen och detta räddade på sätt och vis sommaren ihop med vandrandet, småutflykter och badbesök. Tack och lov var vädret helt ok denna sommar. Ingen kunde ju resa utomlands. Syrran och jag lyckades till och med gå på en trädgårdskonsert med Timo Räisänen där 50 gäster fick komma. Det var publikgränsen under lång tid. 

I augusti började vi repa så smått. Vi trodde att vi skulle kunna repa lugnt under hösten och ha en revy med premiär i februari. Man höjde publiksiffran till 300 nationellt och det varade väl nån vecka eller två sen var det färdigt igen. Smittan ökade igen och under hösten har det bara blivit värre. Nu får max 8 träffas på offentliga sammankomster. Det var bara att sluta repa och när vi kan komma igång igen och när vi kan ha premiär står skrivet i stjärnorna. Kören som kommit igång fick sluta igen såklart. En rolig sak var i alla fall att syrran fyllde 50 år i augusti och vi överraskade henne med en trädgårdskonsert med Ola Aurell, som jag också sjöng ett par låtar med. Det hanns med innan allt gick åt helvete igen.  

Jobbet har förutom SKUA också varit ganska tungt med saker jag såklart inte kan skriva om men som tärt en hel del på mitt psyke. Ibland önskar man att man bara finge koncentrera sig på att undervisa. Men positivt är att vår nybyggda skola är klar och vi har packat som tokar innan vi slutade för jullov. Nu ska bara all inredning in under jullovet och vi får se om vi har möbler när vi startar. 

Vi slutade 22 december och den 23:e blev jag sjuk. Hm, min tur alltså. Fruktansvärd huvudvärk och feber. Jag släpade mig iväg för provtagning av covid-19 på julaftons förmiddag. Fick svar dagen efter - negativt, ingen covid. Jag hade svårt att tro på detta och tog ett test till på söndagen som också var negativt. Bra att jag inte smittat någon innan det bröt ut i alla fall. För att vara helt klar på den punkten, så träffade jag såklart ingen under julhelgen utan "firade" den helt ensam, men var med min familj på FaceTime vid några tillfälen under kvällen. Det gick fint eftersom jag ändå inte orkat delta. På tisdagen började jag vara så orolig över att huvudvärken vägrade ge sig så jag sökte vård, då hade jag ett CRP på 80 så doktorn tyckte det var lite oroväckande och tvingade mig att komma tillbaka även på onsdagen för nytt CRP och vanlig sänka. Då hade den tack och lov gått nedåt till 67 så jag slapp USÖ och ryggmärgsprov. Hjärnhinneinflamation var väl det han var lite rädd för. Helt övertygad om att det inte är covid verkade han inte heller. Nu är ytterligare ett covid- och också ett influensatest taget. Så nu "firar" jag nyår med att vänta på det testet och tröstar mig med att jag i alla fall har mindre ont i huvudet än under julhelgen och minre feber också. Så kan ett äkta skitår sluta!

Inget positivt? Jo, några saker har jag ju nämnt som semestern. Fröken T flyttade hemifrån i februari och fick det jättefint i sin lilla lägenhet i Kumla. Hon fick fast jobb på ICA men sa upp sig och började på socionomprogrammet i höstas. Jag är så stolt över henne. En gullig pojkvän har hon också hittat. Och något av det roligaste kanske, jag har köpt mitt hus. Mina underbara grannar och före detta hyresvärdar har sålt huset till mig till ett mycket fördelaktigt pris. Det är min pensionsförsäkring <3 Sen blev jag förstelärare också i och med att SKUA var klart och igång. Måndagar ägnar jag nu åt att utbilda lärare i SKUA. Sen en sak till, tillräckligt många amerikaner var kloka nog att rösta bort Donald Trump, det var också positivt. 

Jag har garanterat glömt en massa saker både positivt och negativt men jag kände att jag på något vis behövde summera detta mycket märkliga år. Året då Europa stängde ner och Sverige fick skäll över att vi inte gjorde likadant. Jag är ändå tacksam över att ha ett jobb jag inte riskerat att mista som många andra. Jag har heller inte behövt sitta hemma i åtta måndader och jobba vid en dator. Men jag har utsatts för smitta även om barn inte verkar sprida så mycket. I slutet av terminen hade vi ändå elever som fick eländet och även om de inte blev så sjuka kan de ju sprida smittan. Just nu har 8727 personer dött i covid 19 i Sverige varav en jag kände väl och ett par till jag kände för länge sedan. De flesta som dött är äldre men det är ändå så sorgligt. All ensamhet denna pandemi skapat. Livsverk som tystnat, kulturen som blöder liksom idrotten. Å allra mest synd om är det om vårdpersonal som får jobba halvt ihjäl sig och som varken fått ordetlig sommarsemester eller ledigt i jul och nyår. Det är inte lätt för någon att göra rätt när ett nytt virus drabbar världen och hur makthavare än gör så blir ju saker fel när man kan kika i backspegeln. Jag är fortfarande imponerad över Anders Tegnell som står där och alltid behåller lugnet, både när han har rätt och fel. Men att tatuera in hans nuna på kroppen, nja det tål verkligen att tänkas på. 

Ljuset i tunneln är att man börjat vaccinera och jag och de flesta andra ställer sitt hopp om ett normalt samhälle till det. Vad jag ser mest fram emot 2021? Krama människor tror jag. 

Gott Nytt År!

(Ber om ursäkt om det är några stavfel eller glömda/omkastade bokstäver, mitt huvud är för trött nu för att korrekturläsa).