Oj vad ni läser och gillar på fejjan, det ger mig lite spader för det känns om att jag måste skriva nåt nästan varje dag. I dag har jag just inte mått så värst dåligt så det blir inte så nattsvart. Mest är jag förvirrad över vad jag tycker och inte tycker, känner och inte känner, vill och inte vill. Tja helt enkelt förvirrad.

Inser att jag måste skriva den där boken på något annat vis än i kronologisk ordning. Skriver jag inte det jag tänker och känner nu, har jag glömt bort det när jag kommer hit, om ni förstår hur jag menar. Men boken får vänta till i morgon för nu borde jag redan ha sovit.

I morgon kanske jag skriver om jag inte beger mig till Naturens Hus och lyssnar på Ö-o Folkkör som tänker sjunga där på kvällen. Kan liksom inte få nog av körsång nu för tiden. Själv tränar jag nu på Av längtan till dig som jag bland annat ska sjunga på lördag. Ni vet den som slutar med ....den vackraste männska jag nånsin mött. Och då menas nog den vackra insidan snarare än utsidan. Sov gott!

Hm jag har nämligen äntligen fått prata! Tänk vad det kan göra för själen. Inte vet jag om jag är så mycket klokare men jag mår bättre, klart bättre. En del saker är ändå obegripliga eller kanske inte obegripliga men man vill liksom skaka om lite eller rätt mycket. Jag hoppas i alla fall att pratandet även var terapi för den jag talade med även om åsikten om hur jobbigt detta var skiftar   

Vissa frågor blir jobbigare än andra så klart. Mest undrar jag hur vissa människor kan bli så som dom blir? Lite obegripligt faktiskt. Någonstans så hoppas jag att insikten kommer med tiden även hos de som behöver den. Alla blir väl äldre och klokare eller?

Om du fick världens uppmärksamhet i 3 minuter vad skulle du säga då?

Wow stor fråga. Just nu är jag fylld av så mycket privat dravel att jag inte riktigt kan tänka så stort. Men jag tror jag skulle säga att man måste ge makt åt kvinnorna eftersom de oftast tänker lite klokare och är mindre våldsamma. Speciellt skulle jag vilja ge det rådet till strängt religiösa länder.

Så tänker jag på min egen sinnesstämning just nu och undrar lite svagt om rådet vore så klokt ;). Jodå jag tänker oftast buddhistiskt och vill människor väl. Fast jag är i strängt behov av att få läsa lusen av några stycken. Men jag skulle inte använda bajonett och hugga huvudet av någon. Inte heller skulle jag spänna på mig ett bälte med bomber. (Jag vet att det även finns kvinnliga sådana, tro mig jag minns även en viss Thatcher också, ingen regel utan undantag). 

För övrigt tror jag att det är bra att ösa jord och grotta ner händerna i myllan. Det är inte bra att käfta med ilsken dotter som anser att jag ska hitta på sysselsättning, alltså måste något annat göras åt detta. Tips mottages tacksamt.

I dag blev jag nästan kär i Daniel Karlsson! För några ter sig detta förmodligen fullständigt befängt eller omåttligt komiskt. Den Daniel jag avser är dock The Moniker, ni vet han som i melodifestivalen sjöng den Beatlesinspirerade Oh my God. Rasande trevlig kille verkar han vara. Lotta Bromé intervjuade honom på radion när jag åkte hemåt i dag. Hans mamma har visst dött i ALS så det var inte lätta frågor han fick svara på. Hörde en låt också som lät helt annorlunda än Oh my God (även om jag gillar den) och det gjorde honom ytterligare lite intressant. Nåja jag får väl lyssna lite på Spotify. För övrigt är han på tok för ung för gamla tanter som jag, skulle fylla 30 i sommar ;) men det kvittar nog för radiokärlek misstänker jag.

Tvingas just nu se på tröttsamt kära människor i fyrans Herr och Fru och det känns måttligt kul så jag tror jag går in i garderoben och lägger mig med Lynley istället;) Verandasoffan har nu på kvällen blivit för kall även med två filtar.

Funderar lite på mitt tillstånd av förvirring. Jag vet att jag har massor av saker som jag ska göra men när jag ska göra dom så har jag glömt dom. Nu när det är kväll och för sent inser jag att jag likförbannat glömt ringa Telia, prata med B om barnteatern i höst och en massa annat. Det är som att hjärnan inte fungerar. Jag gör en massa saker, det som är stort nog att minnas och det som bara dyker upp men resten bara vips och puts väck men sen kan det dyka upp mitt i natten. Det är möjligt att det blir bättre, jag hoppas det.

Jobbet är ju ingen lek heller (skoljobbet alltså) för i dag har det tydligen varit full kaos eller i alla fall låter det som att det är en del att rådda i. I tisdags funderade jag faktiskt lite över hur jag skulle orka terminen ut och det har jag verkligen inte gjort förr. Inte ens när jag jobbade i BB (inte barnbördshus utan en helt annan förkortning av en tidigare arbetsplats) och hade mitt yrkeslivs hittills stökigaste klass (jag hoppas jag aldrig behöver uppleva en liknande arbetsmiljö igen, detta är inte i närheten). Inte ens då kände jag så. Nu staplas allt på varandra, mitt privata kaos, skolnedskärningar och situationen i skolan dag för dag. Man får fundera på när kroppen och skallen säger ifrån. I morgon ska vi dock ha utomhuspedagogik i skogen och det känns som rätt skönt, måste jag säga. På fredag efter lunch åker ungarna på sin efterlängtade skolresa och sen hoppas jag allt lugnar ner sig. Jag håller tummar för det. Hjälp gärna till.

Oj det blev liksom höst...fast det är vår...på mer än ett sätt. Regnmolnen är så tunga att dom då och då ramlar ner. En tung dag på flera sätt som tack och lov snart är slut. En sådan dag då mitt måtto; "Även den jävligaste av dagar tar slut och det kommer en ny oprövad" fått tjäna sitt syfte.

Jag känner att jag inte riktigt orkar hålla ihop eller hålla ångan och humöret uppe längre, det behövs inte så mycket för att det ska ta emot ordentligt. Ta bara en sån sak som mat, fy för den lede att behöva äta. Jag önskar verkligen någon kunde uppfinna ett piller man kunde ta istället för mat när man helt enkelt inte har nån lust (eller tid för den delen). I går blev det löfbiff och pommes och i dag ...eh löfbiff och rösti...fantasin känner inga gränser, liksom. Totte är för all del supernöjd, alltid något.

Goda vännen C ringde förut och undrade lite och jag kände att jag liksom berättade att hela livet liksom krackelerat, så är det naturligtvis inte, jag har massor av saker att vara glad och tacksam över, men känslan finns där. Hm allt har liksom försvunnit på ingen tid alls. Totte fick ett sorgeanfall över Findus och jag tror att hon också saknar S, om inte på samma vis som jag, så i alla fall på sitt vis, fast hon säger inte ett ord. Ibland funderar jag på vad jag gjort för ont för att förtjäna detta? Jag vet några som tvärsäkert skulle svara på den frågan men jag vägrar känna skuld i den saken. Jag har nämligen aldrig tidigare i hela mitt liv blivit så uppvaktad och förförd eller behövt ansträngt mig mindre. Oj vad jag ibland känner att jag skulle vilja göra den saken riktigt klar för vissa personer. Fullständigt klar! 

Funderar på om jag ska grotta ner mig i soffan med ett Midsomermord eller försöka fatta nåt av House. Får ju sova en timma längre i morgon i alla fall. Se det kan man glädja sig åt ;).

Det får bli den här, inte vet jag hur hemlig jag är precis, 76 pers har gillat bloggen på fejjan så den kanske inte är superhemlig. Men den är anonym och därmed svår att hitta bara genom att söka. Om fel person läser så får väl vederbörande skylla sig själv. Jag har återtagit min identitet på min andra icke anonyma blogg vilket gör att denna kommer vikas för ytterst privata tankar. Vill man inte läsa om dem så behöver man inte, jag använder mest bloggen för att skriva av mig.

Slog till på lite stavgång i kväll av samma anledning bli av med frustration eller få energi. Jag känner mig tämligen energilös samtidigt som det kryper i mig så gardiner byts och möbler flyttas. Det känns gott att jag inte har den minsta tendens att dricka alkohol när jag mår taskigt. Jag hatar att dricka om jag inte mår bra, det ska man bara göra för att ha kul eller att maten så kräver. Det är förmodligen bättre att flytta möbler och byta gardiner. Flyttar man en röd fåtölj till hallen kan man inte längre ha gardiner med rosa i utan då får man byta med köket för där är dynorna cerise. Motion överhuvudtaget vare sig det är stavgång eller sofflyttning är nog grejen det   

Jaha så var det fastslaget jag har typ alltid rätt. Eller jag har i varje fall haft rätt hela tiden i den här historien som ni plågas med att få kryptiska delar ur. Jo jag visste naturligtvis vad som hade varit det förnuftiga (vad hjälpte det jag var lika galen jag) och jag visste vem som skulle få skulden och jösses vad jag önskar jag haft fel i den förutsägelsen. Men faktum är att jag har rätt nu också, det blir bättre av att fronta. 

Hm ibland är jag nog synsk eller bara smart eller bara normal vad fan vet jag? Inte hjälper det ett skit oavsett vad jag är. Ibland önskar önskar jag att jag var en lagom korkad blondin som kunde förälska mig lite hit och dit, fan dom har garanterat roligare och tar troligen åt sig mindre. Själv snöar jag in fullständigt och har skitsvårt att glömma, ge upp och gå vidare. Men jag jobbar på det.

Det är skitsvårt att göra slut på ett långt förhållande. Har man varit ihop länge, har ett helt liv ihop och barn kanske så är det tungt även om kärleken tagit slut. Jag vet för jag ställde en gång in ett bröllop 6 veckor innan det skulle ske och ett halvår senare separerade vi, 8 år försvann liksom och det var grymt sorgligt hur överens vi än var. Hur det är att göra slut när kärleken inte alls är slut är en helt annan historia?