I dag är fb fullt av hjärtan och lyckönskningar till allt och alla. Trevligt, joviss! I går skulle min änglamamma fyllt 55 år om hon fått leva, så jag skickar mitt hjärta till himlen. Älskar dig mamma  

Mitt i alla lyckobudskap dyker det upp ett som jag gissar betyder något helt motsatt. Usch det skär i hjärtat, vem gör illa en sån här dag? Eller vem råkar ut för sjukdom, dödsfall eller bara ren skär otur? En hel del gissar jag. Man kan förknippa datum med olika saker. En del med glädje och andra med sorg. Men just Valentins namnsdag ska ju gärna vara rosenröd i minnet. Som jag skrev i går är den nog möjligtvis lite ljusrosa i min värld.

Jag hade i alla fall köpt en fin röd hjärtkudde till min älskade unge som jag så fint lagt på soffan när hon kom ner trött och eländig i morse. När jag sen kom med frukosten (jag vet, hon blir curlad på mornarna) så låg hon och sov i soffan såklart. Jag frågade; gillade du presenten? Va? kom det ur filten. Hm hon hade lagt sig på den och inte sett den alls..... Så kan man också fira denna dag ;))).

På eftermiddagen trodde jag katten dött för jag ropade och ropade, började springa runt och leta. När jag stod i dotterns rum och gastade som värst stack det upp ett yrvaket huvud ur BYRÅLÅDAN. "Vad gastar du om, jag sov ju så skönt". Alltså det är nog bara jag som är vaken här i dag. 

Egentligen borde alla ensamma hjärtan vara de som firas eller snarare tröstas. Alla stackars singlar som känner sig ensamma borde bjudas på oxfilé på dyr restaurang, få 400 kronorsvin och sen skumbad med rosenblad i på ett lyxhotell med hörnbadkar. Varför har ingen kommit på den idén? För dyrt förstås. Inget som kan gå på skatten. Det kan bara kalasande för män som tar beslut i bastun, för det kan man dölja, antar jag.

Alla hjärtans dag har de flesta år gått mig helt förbi, förutom att vi på jobbet har kramrutor för barnen (tja och för oss vuxna med förstås) och bjuder på geléhjärtan. Inte ens när jag var sambo i dryga åtta år så har jag något minne av att vi kom ihåg den dagen i någon strörre utsträckning, kanske när vi var nykära men jag kan inte minnas det. Förra året då, tja lite grand men inte ens heller då var det särskilt stort. För en del verkar det nästan större än julafton. Tja det är olika. 

Ett hjärta till er ute i cyberrymden vill jag dock skicka, särskilt till alla singlar då, kram på er   

Det måste väl ändå finnas någon med mod

någon med en gnutta kraft

någon med ork

någon som behållt sin glöd

tror Du?

finns Du?

Ibland blir jag tveksam

funderande

tvivlande

uppgiven

Ibland tror jag på mirakel

vad tror Du?

Livet kan vara så kallt

så stelfruset eller så hett

att man bränner sig

man kan bränna sig utan att känna

först efteråt går signalen till hjärnan

det är för varmt

ta bort din hand!

Fröken Tulpan har vaknat, kanske blir det fler inlägg nu, personliga, hemliga, nakna eller dolda.

Det får den här bloggen handla om ett litet tag nu. Jag har just avslutat Leif GW Perssons memoarer eller vad man ska kalla boken. Hans klassresa handlar den om, Gustavs Grabb är en del av titeln. Klart värd att läsa. Jag är inget stort GW-fan men boken var bra skriven och klart läsvärd, så pass bra att jag längtade till att jag skulle få läsa igen och blev tvungen att tvinga mig att låta bli för att få viktiga saker gjorda så det tog väl tre dagar att läsa ut den eller så.

Intressantas är hans relation till sin mamma och hur illa han fortfarande verkar tycka om henne trots att hon är död. Hon var jämt sjuk, eller "spelade", inbillade sig sjuk för att dra fördel av det. Kunna få som hon vill, hon är ju sjuk..... intressant fenomen. Han relation till sin pappa är enbart varm och innerlig. Geijeraffären är också intressant och mer traumatisk för GW än vad jag visste. Läs den, ett bra julklappstips också.

Måste skärpa mig för Frk Tulpan har en massa tankar....varenda natt innan hon slutligen kan somna. När hon väl sovit är tankarna dock som bortblåsta  . Övergår till första person igen va!

Nåja det är bara att försöka komma på nya eftersom jag lovade en klagande läsare att ta mig i kragen och producera några kloka (nåja just det lovade jag inte) tankar. När jag skrev denna rubrik så dök ett alternativ upp och det var "Snart midsommar" och jag vill minnas att det var ett högst deprimerande inlägg. Nu är jag inte så värst deprimerad längre kanske mest för att jag helt enkelt inte hinner. Vara deppad alltså! Tillvaron går rätt fort nu och julen närmar sig med stormsteg.

Julen är skojigast innan tycker jag. Jag älskar julpynt, mysiga glöggkvällar och att shoppa julklappar. Man får liksom bortse från att man snärjt in sig i så mycket showeri och jobb att man kommer tvingas julpynta i halvstädat hus, svepa i sig glöggen på stående fot och shoppa utan pengar. Själva showeriet får stå för myset, i alla fall fram till 4 december eller det kanske blir 19:e. Sen ska jag börja mysa. Vadå det blir ju 20 dagar (eller 4 men man hinner nog lite på det också) till mys och det är ju Guld!

Vår familj kommer nog få ompröva en del denna jul och hitta nya lösningar och modeller för firandet eftersom ett och annat förändrats sen sist. Det blir säkert utmärkt det också i alla fall för Tottes och min del. Vi packar bilen full med klappar och tar oss ett par mil norröver och firar. 

Vi är inte värst religiösa av oss i vår släkt så det blir sällan någon påminnelse om varifrån denna högtid kommer. Mer tomte, choklad och klappar kan man säga. Men jag måste säga att jag aldrig tidigare, inte något år i hela mitt liv (och jag börjar ju bli ganska lastgammal ;) sjungit mer om Jesus och tagit ordet halleluja i min mun än detta år. Härom kvällen stod jag till och med i en maffig stenkyrka ute i obyggden och övade. Det fina i kråksången är att man inte behöver vara så värst religiös för att gilla julsångerna. Det känns som att det går fint ändå. Hyckleri? Jo kanske det. Fast då får det vara så, för när hela jättekören klämmer i med O helga natt är det i alla fall rysvarning, religiös eller ej. Som tur är har Billy Butt gjort en bra sak i sitt liv också (möjligen finns det fler som jag inte känner till) och det är att skriva den fantastiska julsången Julen är här som vi också sjunger. Den handlar främst om glädjen med julen som vacker högtid när man ska bry sig om varandra. Tack för den Billy!

Får man önska nu? Julönska alltså! Då önskar jag mig några saker och om jag får dem av någon högre makt eller hur det går till spelar ingen roll.

1. En varm famn.....

2. Att det inte blir kallt, bara -2 under julhelgen och lite snö som täcker marken så det blir vitt och vackert.

3. Att luftvärmepumpen håller hela vintern och räcker som värmekälla. (Den får inte få konstiga tokryck och börja stinka avlopp).

4. Friskhet (den önskningen skulle nog kommit som nummer 1) för både mig och Totte, bort med hesheten alltså.

Sen skulle jag kunna önska mig en massa materiella saker men jag är rätt nöjd om ovanstående uppfylls.

Fröken Tulpan har fått vila ett tag, det borde nog jag också göra så att jag blir frisk. Har dragit med en "småförkylning" i evigheter som övergått till en grym hosta som aldrig vill ge sig. Nästa vecka är det höstlov som tur är och jag tänker kompa ut allt utom måndagen. Risken finns att jag skriver lite omdömen och IUP i alla fall men jag slipper prata hela dagarna och kan sova lite längre. Det blir bra det tror jag.

Tillvaron virvlar nog fram för fler än mig och det blir kvällens ämne. Jag är till stor del själv orsaken till min stressvirvel för jag försätter mig i situationer och ideella uppdrag som tar sjukt mycket tid men som är lika galet roliga. Samtidigt som det blir jobbigt, ibland nästan övermäktigt, är det det som får mig att överleva vardaglig tristess och jobbstress. Hade jag inte mycket att göra höst- och vintertid så klättrade jag antingen på väggarna av rastlöshet eller föll ner i depression, tror jag i alla fall, jag har aldrig vågat prova. Jag gillar inte vintern det ska jag fastslå direkt. Förra hösten och vintern var jag helt otroligt nykär och hade för all del helst bara kurat ihop här hemma (det gjorde jag också till viss del, med mina mått mätt i alla fall). Den här hösten är inte riktigt likadan så den fyller jag med en massa roligheter som sång, väldigt mycket sång. Så hosta är ju lysande bra, NOT.

Den skadliga stressen är alla övermäktiga måsten som man inte valt själv och som inte ger så mycket rolighet och jag känner av en del sådan också men det finns de som har det värre. Det finns de som är sjuka, ska separera, har nära anhöriga som är sjuka, är utan pengar eller jobb i min vänskapskrets och den stressen är inte bra för vare sig kropp eller själ. När jag tycker jobbet blir totalt överfullt av måsten försöker jag tänka på det som ett I-landsproblem. Jag har ju för böveln ett jobb och det är det inte alla som har. Inser precis i detta nu att när jag står i köket och har en hungrig dotter som gastar om mat och jag samtidigt önskar mig en tablett så jag slapp laga mat.... då ska jag tänka med tacksamhet på att jag inte är född på Afrikas horn och att jag ska vara gräsligt tacksam över att ha mat att laga. Det ska jag tänka även om jag glömt att handla, för frysen är nog aldrig tom här även om jag kan tycka att det inte finns något.

Oj så präktig jag blev i kväll då, nu fick jag lust att radera allt och skriva om något annat. Men jag säger som ungarna, orka....

För att övergå till annat så har jag ett och annat att säga om matbespisningspersonal och näringsriktig mat som ibland är f-n så viktigt och vissa dagar tydligen kvittar totalt. Än grinigare blir jag när jag inser att vi valde bort min favoriträtt i skolan, falukorv och stuvade makaroner, för det elände vi fick i dag. Snålhet, missunsamhet .... jag vet inte vad skälet är men ett problem är det. För övrigt hade vi en fullständigt magnifikt bra dag i skolan i dag, en dag av samarbete med idel glada och trevliga barn. DET ska jag tänka på nu och inte matsalar och snikenhet. Sov gott!

Det har blivit lite dålig uppdatering här. Dels har jag inte haft tid och dels inte ork. Kvällarna har blivit sena efter stressiga dagar så därav frånvaron. En annan orsak är valet av ämne. Kärringbesvär var inte så ofta förekommande och ganska snart uttömt så jag måste nog byta tema på bloggen snart igen.

Fast jag har ett besvär som jag inte vet om det är en övergångsart eller ett stressbesvär men det är glömska. Då menar jag närminnesbesvär. Jag har insett att jag inte kan komma ihåg saker ens en halv minut. Om någon säger åt mig något i lärarrummet och jag ska gå till klassen så har jag glömt det innan jag hunnit upp för trappan. Vips borta bara. I går sa min mycket goda vän B att hon skulle åka i hissen på vår teater (det är ingen lek och man kan behöva lite assistans) och jag skulle kuta ner och möta upp och trampa på golvet så hissdörren skulle gå upp. Jaha på två sekunder var det borta, när jag en halvtimme senare ser B i köket inser jag att; helvete  jag skulle ju se till att du kom ur hissen!!! "Jo jag vet, nu gick dörren upp ändå annars hade jag väl suttit där än" var svaret jag fick. Herregud detta kan få oanade koncekvenser. Att jag får leta en lång stund efter bilen på parkeringsplatser för att jag aldrig minns var jag ställt den, det kan jag leva med, men att glömma sina vvänner i hissar det är inte bra. Jag har bestämt för mig att jag har hört talas om något hälsokostpiller som ska förbättra minnet, undrar vilket det var? Kanske ska googla   

men gammal blir man. Inser det eftersom min Totte nu tydligen skaffat sig pojkvän! Som skickar hjärtan och skriver att han älskar henne på fb. Hjälp! Alltså R har du sett detta? Gör nåt!

Hehe (är egentligen inte så nervös men hennes pappa kommer bli). Är lite impad av denna grabb för sånt sa (skrev) minsann inte vi till varandra på mellanstadiet. Jag minns klart och tydligt att jag och min bästis M var ihop med J och P. Jo då inte så konstigt men det märkliga var att vi inte riktigt kunde bestämma oss, så jag var ihop med P i två veckor sen J i två sen P igen osv och M tvärtom.(Jag var dökär i P men det är ju möjligt att han var kär i M som var kär i J....ja ni fattar att lösningen var klockren). Det där höll väl på i nåt halvår i taget. Ibland var det lite knöligt att veta vilken vecka det var, vem man var ihop med alltså, just den veckan. En försmak av det barn drabbas av i dagens skilsmässo-bo varanan vecka-samhälle. Träffades vi över huvudtaget så satt vi mest på våra cyklar och snackade eller åkte och kollade när de spelade fotboll. Vi varken sa eller skrev små lappar (datorna var inte uppfunnen) att vi älskade varandra, no, no, sånt skrev vi i våra dagböcker, på sin höjd.

I sexan hade vi dock lite avancerade partyn. Jag minns speciellt ett där klasskamrat G hade föräldrafritt party. Vi drack inget starkare än läsk, det var inte  grejen. Men G hade placerat ut sängar och madrasser över hela radhuset så vi fick var sitt ställe per par (man var tvungen att vara ihop med någon och jag minns att J och jag blev ihop i sista sekunden för att säkert få komma). På sin madrass skulle man hångla. Jo då, så var det, kan tillägga att när man går i sexan har man inte så stor repertoar, eller fantasi för den delen, så man tröttnar efter en stund och jag minns att J och jag viskande väste till varandra att vi hellre ville äta chips och dansa. Istället höll två försigkomna klasskompisar kurs i tungkyssning och det var för all del intressant. Sen kunde vi öva på det ett tag och sen minns jag att jag nästan somnade av kramp i tungan och tristess. 

Nu funderar jag på vad dagens ungar tar sig för.... måtte det vara oskyldigare än på det frigjorda 70-talet.

Hångel måste vara för 47-åringar som vill undvika övergångskvarteret. Ja det fastslår jag; mer hångel åt kärringarna inte åt barnen   . Puss på er!