Jag längtar så mycket! Man kan längta efter och man kan längta till.

Många är vi som längtar efter att vintern ska försvinna och våren ta vid. Koltrastens sång på morgonen ger en föraning om att naturen snart är på vår sida. En del gillar ju vintern och andra konstaterar torrt att det i alla fall är myggfritt. Vackra vinterdagar men solsken, gnistrande snö, lagom kallt och absolut vindstilla är helt ok. Då skulle jag till och med kunna åka lite skidor och sen gå in och tända en brasa och dricka rödvin på det, tja det låter helt ok. Men i det stora hela föredrar jag sommaren, varma ljus kvällar, grillen på och man kan prata hela natten och tja, dricka rödvin kanske  . 

Jag längtar också efter att få kondis igen, att få träna upp min vintertrötta kropp och hjärna. Att få gå i trappan, att känna andnöden som bara blir mindre för varje gång. Jag längtar efter att ta ut mina blommor, alla pelargoner som vantrivs här inne. Jag längtar efter kärlek. Nu brukar jag för all del ha mer tur med kärlek på vintern än på sommaren men jag längtar efter att det inte skulle behöva vara så, gärna tur året om faktiskt. Jag längtar också efter en god arbetssituation, efter gemenskapen vi hade och till viss del fortfarande har men som av olika skäl håller på att krasas sönder. Kanske är det så att en ny sån måste sökas och det lyckas säkert. Till dess längtar jag efter ledighet och frihet, inte sysslolöshet men frihet. I sommar ska jag spela teater, i alla fall i början av den och det är inte sysslolöst alls utan härligt. Nu längtar jag lite efter kudden.

Ja, jag längtar! Efter allt möjligt. Gör du?

En veckas vila ska det bli nu. Det är underbart att ha söndagskväll och inse att jag inte måste ställa klockan på 5.40 utan kan njuta av sportlov. Det ska göras en massa på lovet som alltid men mest ska jag vara ledig. Jag borde kolla upp min hälsa också och det kanske jag gör. Min hand och tumme värker och jag borde väl kolla den men jag vet inte vad de ska göra åt det. Jag ramlade för ett par veckor sen och tog emot mig, det gjorde lite ont men gick över ganska snabbt men nu är det inte alls bra. Jag borde kolla upp blodtryck och min stress också, men jag vet hur usel jag är på sånt. Jag går helst aldrig till doktorn för så fort jag gör det så mår jag bra. Dessutom mår jag inte särskilt dåligt, särskilt inte när jag ska vara ledig   men jag vet att jag borde kolla lite, vi får se.

För övrigt ska jag försöka träffa lite komisar, hälsa på min hund och åka till Stockholm och njuta nästa helg. Jag och mina systrar ska hälsa på vår faster och dessutom se Jesus Christ Superstar med Ola Salo. Och jäklar, sånt kan nog göra en superfrisk. Dessutom är jag glad åt att hittills sluppit både kräksjuka och influensa som andra stackare dras med. 

Nä för i dag är det där där hjärtliga dagen och då ska man vara snäll. Så det har jag varit. Jag har köpt korv också, massor av korv och rostbiff. Sen köpte jag tulpaner till mig själv för jag insåg att det var enda sättet att få några.

Min älskade dotter har däremot firat dagen lång. Hon fick strumpor till frulle (nåja hon fick en macka också) och till kvällen utlovad svindyr glass eftersom den goda modern skulle på möte och tvingas lämna barnet ensam kvällen lång. Nu var hon inte ensam utan hade en stycken kamrat här, som nu också avser att bli kvar hela natten. Detta, go vänner, innebär att det här ser ut som ett slagfält. De har nämligen firat dagen ordentligt förstår ni. Det har de gjort med att smälta choklad och doppa jordgubbar i, oerhörda mängder choklad också, så mycket att de nog inte hade jordgubbar så det räckte varpå en ansenlig mängd choklad nu sitter stelnad i min bästa salladsbunke. De har också ätit oförsvarliga mängder uppåttjack, alltså socker, i form av godis. Den allt mindre ömma modern undrade var de fått pengar till detta festande ifrån och då visade det sig att den planerade Gröna Lundsresan som de sparat och samlat pengar till, hade gått åt pipsvängen, så pengarna de fått ihop så här långt hade delats ut. Det är då icke så, att man kan spara till en egen resa, nej då äter man upp pengarna...., gah.

Resan skulle gå av stapeln i juni så man kan tycka att de hade gott om tid på sig. Det måste helt enkelt varit så att de där pengarna brände alldeles förfärligt i sparandeburken eller var de nu befann sig. jag inser att jag verkligen närt en Slösa utan minsta Spar-gen vid min barm.

Hon har en sparsam och ekonomisk far, vad fan kunde inte du ha gett några sparsamma gener till ungen!!!!!!!!!!!!!!!!! Måste allt vara mitt fel???

Jag började dagen med att lipa en skvätt över hur det har blivit. Det är nämligen så att jag har veckans bästa dag om man bortser från helgerna och således tid att läsa tidningen ordentligt. Då lipar jag alltid till något. Nu var det om en stackars autistisk grabb som blivit avsläppt på fel ställe av en trångsynt taxichaufför. Först tyckte jag synd om grabben såklart, grät en skvätt över den mänsklige unge brevbäraren som hjälpt killen och förfasades som alla andra av händelsen. Sen fortsatte jag att läsa tidningen och kom till en artikel om busschaufförers stressiga tillvaro. Det är fan i mig bara pengar som styr. Dataprogram ska optimera arbetstiderna, lastbilschaufförer hinner inte vila och krockar (det fanns det också ett par sidor om). Vårdpersonal ska också optimera sina arbetstider och hinna så mycket som möjligt. Vi lärare ska vara tusenkonstnärer och arbeta med massor som inte ingår alls i vår utbildning. Hur blev det så här?

Jag kan gilla ny teknik men jag blir beklämd när allt ska styras av teknik. Taxichaufförer ska styras av anvisningar och tidspress och inte hinna ta hand om och se att en pojke försöker få fram att det är fel adress, men inte kan. Jag måste dock inflika här att det HADE ALDRIG HÄNT OM DEN MEST FANTASTISKA TAXISNUBBE SOM JAG KÄNNER HADE KÖRT, men ändå. Vårdpersonal hinner inte prata med de gamla eller sjuka för de har tio minuter på sig och jävlar om det snöar då spricker schemat. Jag blir också störd när familjer sitter hela kvällar med var sin teknisk skapelse i knät och är i kontakt med omvärlden eller spelar spel (för ofta, det händer dessvärre även här). Vart tog närheten och den mänskliga kontakten vägen?

Vi kommer dö av detta, det tror jag. Den enda räddningen som finns är kulturen. Det är teatern, musiken, dansen och konsten. Den som kan visa hur vi håller på. Den som kan få oss att skratta åt oss själva och stanna upp en stund. Den som provocerar, ställer saker på sin spets, upprör och berör. 

Det fanns lite positivt i tidningen också och allra mest lycklig blev jag över vår Kronprinsessa. Fan det är stort Vickan! Stort när en kunglighet vågar dela ut pris till Jonas Gardell på QX-galan. Det kallar jag utveckling av kungahuset. Om man nu inte ärvde ämbetet eller om alla arvtagare vore som Vickan skulle jag rent av kunna gilla monarki lite grand. Heja Vickan fortsätt modernisera och provocera Putin och andra tokskallar i världen. Love you!

För övrigt kan jag så där lite privat morra åt att lusmedel torkar ut håret. Gah! 

En bra helg blev det. En helg som helade en del och skingrade tankarna. En helg där mitt andra arbete hade lite fokus på fredagskvällen. En framtidstankekväll med männsikor som litar på varandras kreativitet och också kompetens. Det var befriande. Omtanke och värme likaså.

Att lita på varandras kompetens är grundläggande och många gånger en bristvara. Jag tvingades för länge sedan läsa en ganska tung forskarbok av en herre som heter Aaron Antonovsky som grundade begreppet KASAM, som står för känsla av sammanhang. Han konstaterade att de människor som mådde sämst är de som inte har någon egenmakt över sitt liv och sitt yrkesliv. En bok som alla chefer borde läsa. Kan väl tillägga att jag läste den under min tid som, ja just det, chef.

En annan sak som kan uppröra både mig och andra jag bryr mig om är människor som anser sig ha all rätt att kritisera andra men som inte själva kan ta till sig minsta uns av kritik. Vad är det för fasoner? Jag förstår verkligen inte det.

Men jag ska återgå till det som är bra i livet. Lördagen blev också fin med repetitioner, musik, vänner och underhållning på kvällen. Söndagen innehöll solsken, stavgång och skrivande. Jo jag lever vidare på detta och glömmer dagen i dag. Dagen som blev helt galen... innehöll en stjärnsmäll bland annat. Världen är galen. Nu ska jag sova. Kram på er!

I tulpanernas tid så tar jag upp denna blogg igen. Den startades för ett par år sedan för att jag skulle kunna blogga lite fritt och anonymt. Nu har behovet uppstått igen. Anonymiteten är kanske inte lika viktig och ganska många vet vem jag är, men inte alla. Ibland kan det vara bra att kunna säga precis vad man tycker....

Strunt samma. Jag startade skrivandet härom kvällen men så stängde datorn plötsligt av sig, poff, och allt försvann till min stora förtret. Nu är mitt mitt minne inte det bästa, av flera skäl, så jag minns inte ett dugg vad jag skrivit. Skälet till "demensen" är nog att jag är farligt nära den berömda väggen. Dessutom känns det som att den är gjord av tegel. Stenhårt tegel.

Jag vet inte omjag kan skylla på att jag jobbar så hårt, att fritiden är så full eller att ekonomin är usel? Så är det ju jämt och det stör mig sällan. Jag gillar att jobba hårt och att ha en ännu mer proppfull fritid som till stor del också är ett sorts jobb (usel ekonomi gillar jag såklart inte men är ganska van). Jag jobbar ofta bra under press och kan till och med bli taggad av stress, fast min kiropraktor morrar om att jag bränner ljus i alla ändar och sabbar mitt imunförsvar. Ja ja, tänker jag och kör på.

Men nu är problemet ett annat. Det är inte roligt. På jobbet är det inte roligt alls. Usel stämning och en frånvarande chef. Frånvaron är väl systemets fel. Omställningen som skulle bli en förbättring för alla inom kommunen (kan väl tillstå att jag jobbar i en sån) blev sådär kan man nog lugnt säga. Förut såg vi chefen flera dagar i veckan och numera en.

När det är dålig stämning börjar folk vakta på varandra och energin går åt till att bli irriterad och må dåligt. Garanterat går det ut över dem vi är till för och det blir rörigt värre och de blir irriterade och mår dåligt och så vaktas det igen. Moment 22. 

Jag måste använda min energi på bättre saker. Jag önskar verkligen jag kunde byta jobb, men ork att börja om på ett annat ställe inom samma yrke känns just nu övermäktigt. Ibland funderar jag på om inte Mc Donalds skulle ha nytta av en trött pedagog   . Jag är inte typen som tänker tanken på sjukskrivning om jag inte ligger och hulkar över en hink eller irrar omkring i svininfluensa, då får jag tillstå att jag kan däcka, men nu har tanken slagit mig, det får jag erkänna.

Det som håller mig uppe är pengarna då. Vi skulle gå under om jag blev sjuk. Det är ju dessutom vinter så det går inte. Elräkningar måste betalas och miljoner andra saker. Nope, jag måste hålla mig ovanför gropen. Fortsätta hoppas att någon vill gifta sig med mig innan pensionen, fortsätta inbilla mig att jag ska vinna på en trisslott jag köper mycket oregelbundet, så där 4-5 gånger om året på sin höjd. Jo jag vet sannolikheten ger inga höga odds för mig där inte, vare sig på karlar eller vinster antar jag.

Men vad fan det är lösningen, en förälskelse, en sån som gör en dyngrak och dum i huvudet. Då skiter man ju allt annat. Snacka om trevlig medicin   

Nåja det kan man ju inte veta. Lite lagom sjuk i huvudet kanske   . Fast så ska man kanske inte säga en dag som denna då varje radioprogram handlar om tokskallen i Norge. Rättegången började i dag och han har därmed nått sitt syfte. Hela världen ska se och höra honom. Jo men vad är det för fel på att bli rockstjärna eller berömd skådis. Något svårare men vad fan lite kan man väl begära om man ska få bli berömd. Att bli berömd för att ha dödat 77 unga människor anser jag icke hedervärt och dessutom har fanskapet mage att kalla det självförsvar! Jag ställer en bil med en jättebomb i utanför kommunhuset och sen kallar jag det självförsvar, sen sticker jag till ett ungdomsläger och skjuter obeväpnade ungdomar och kallar det självförsvar eftersom jag singer SOS lite inemellan. Fy vale.

Fast det var inte alls om honom den här bloggen skulle handla idag utan om något helt annat. Jag har INTE bröstcancer! Nope, knölen som funnits i dryga tre veckor och varit försvunen i knappt en är helt borta. Försvunnen liksom det onda. Jodå de sa på bröstmottagningen att cancerknölar inte gör ont vilket min gjorde. De ska också sitta still och inte växa och krympa. Men oron den fanns där ändå.

Skräcken när man hittar knölen, den är äckligt tydlig!  Bara att veta vart man ska ringa? Vårdcentralen var uteslutet för mig. Där finns mest stafettläkare och flera pratar knagglig svenska. De kan vara jättebra läkare ändå men jag ville vara säker på att de förstod vad jag sa och jag ville i ett fall som detta förstå likaså. Förkylning och halsont ok då kan jag lista ut saker och ting men detta....brrrr. En doktor som säkert vet vad vederbörande gör var kravet. Efter att ha ringt mammografin en hel dag fick jag veta att jag skulle ringa kirurgmottagningen som också har bröstmottagning. Att de eventuellt kunde skriva ut det på nätet hade de inte tänkt på, se! Det skulle man tydligen fatta ändå. Nåja med äntligen rätt nummer hade de telefontid först klockan 10.00 Jag är inte morgonpigg men ibland så kan jag minsann tycka att klockan 06.00 är en bra tid att börja ringa. Nåja de ringde upp efter attjag fått knappa mig fram såklart. Hon som svarade tyckte gott jag kunde vänta en månad, att den gjorde ont var bra och det var säkert bara en cysta.

Nu kan jag säga så här, jag har många dygder jodå men tålamod är icke en av dem!!! Efter att noggrant talat om för den snälla sjuksystern att jag minsann inte tänkte vänta en enda dag längre än nödvändigt, jag skulle komma IGÅR! typ. Hon lugnade och påstod att cancerknölar i bröst inte sprider sig så fort varpå jag räknade upp alla jag kände som fått vidriga metastaser av bröstcancer och att om jag hade galloperande cancer och dog inom två veckor så fick hon minsann ta på sig ansvaret, så det så. Då fick jag löfte om en tid. Jag kan om jag vill minsann! Den kom tre veckor senare, knölen fanns fortfarande kvar men hade klart minskat. Systern hade avkrävt mig ett löfte att ringa om den försvann och trots att alla sa att jag skulle ta tiden i alla fall så ringde jag snällt i fredags eftersom knöluslingen inte längre gick att hitta. En ännu snällare syster lät mig ändå komma och i dag har en snäll kvinnlig doktor noggrant kollat igenom brösten och inte lyckats hitta en endaste liten knöl. Alltså kan jag räkna mig själv som frisk åtminstone på den fronten. Magkatarren kanske också går över vem vet.

Jag tror jag ska fira genom att riva av ett par countrylåtar!  

Den sköna ron i kroppen.

Den känslan när man vet att man oroat sig i onödan.

Känslan när smärtan på en fläck i magen inte var aortaaneurysm den här gången heller.

Huvudvärken var ingen hjärntumör.

Värken i foten knappast skelettcancer.

Men innan.

När man inte vet.

När man undrar.

Då behöver man förnuft, klokhet och tålamod.

Tålamod!

En egenskap jag har för lite av.

Ska något ske ska det ske nu.

Vem vill vänta?

Inte jag!

Triviala saker som att möblera om.

Byta gardiner, plantera nya blommor på verandan.

Vem vill vänta tills lönen kommer?

Inte jag...

Jag vill inte vänta.

Jag vill veta, jag vill göra, jag vill inte vänta!

Den som väntar på något gott..... vänar i evighet och märker inte när det goda kommer.